Allt syns inte

Av Elisabeth Runsten

Det du ser är mitt leende, mina kläder, min frisyr eller de saker jag gör. Eller? Vad är det du ser?

Det du ser av mig, är det jag låter dig se.

Det du ser är min fasad, för den jobbar jag hårt med. Jag vill inte visa dig vad som egentligen sker. Jag frågar inte vad du döljer, och jag förväntar mig att du inte frågar mig heller.

Det jag döljer, är en sjukdom som jag inte bad om. En sjukdom som förstört hela mitt liv. En sjukdom som vissa påstår inte existerar. En sjukdom som är osynlig, eller som inte kan bevisas med blodprov. Men som ingen heller kan bota.

Jag hade stora planer för mitt liv. Jag har dansat hela mitt liv, jag hade stenkoll på allt. Jag behövde aldrig en kalender. Jag kunde svara på vad en kund köpt för tre år sedan. Allt var som ett bildspel i mitt huvud. När vi flyttade visste jag att den boken, stod i den hyllan i det huset, och packades ner i den kartongen som står där. Jag trodde att allt var möjligt. Men helt plötsligt blev allt omöjligt.

Jag är hela tiden mellan stress och lugn, som krona eller klave. Regn eller solsken. Det skiftar snabbt. Hela tiden måste fokus ligga på kontroll, ett steg i taget, eller ”vad gör det om 100 år?” Här och nu, är det som räknas. Slår stressen in, blir mitt huvud helt svart. Jag slår på automatiken och minns inte ett steg. Minns inte vart jag lägger sakerna, eller glömmer vad som skulle inhandlas eller göras. Jag kan inte svara på vad jag gjorde för fem minuter sedan.

Var det stressen som skapade värken, eller värken som skapade stressen? Att de går hand i hand, genom regn och solsken, det är i alla fall glasklart. Alltid ligger en av dem ett steg före den andre. De tävlar om att vinna kontrollen över mig.

Trycket över bröstet, smärtan i lungorna, luften som inte kan tränga ner och fylla kroppen med syret och lugnet. Ibland vinner den och jag kollapsar.  Efter en stund ger den sig, och jag får tillbaka kontrollen över min egen kropp.

Värken, vissa dagar är den som en krampande muskel, som hur mycket jag än sträcker på, eller masserar, slutar den inte ge sken om kramp. Eller den ihärdiga strålande smärtan, den som så fort kan ta över. Den som inte låter mig få ens 1 minuts vila ifrån den. Det spelar ingen roll om du sitter, ligger eller står. Den hittar ett sätt att eskalera. Den ska till varje pris ta över kontrollen. Eller de buckliga stenar som ligger osynliga under mina trampdynor, de trycker djupt in i foten och gör det ibland omöjligt att ens stå på foten, utan jag faller ihop av smärtan. De finns alltid där och försvårar min vardag. Bara att laga middag till familjen är en utmaning. Min älskade bakning, är något jag sällan kan ägna mig åt längre. Eller pirrningarna och strålningarna i armar och benen. Nervryckningarna och de spasmiska rörelserna från armar och ben. Om någon tar tag i mig, hoppar jag högt och försöker snabbt ta mig loss. För under min hud, har jag en miljon osynliga blåmärken, och en hel del synliga. Jag önskar jag kunde ta av mig min hud, och visa mina blåmärken, visa mina inflammerade muskler eller mina stela leder. Du kan se hur jag byter ställning, stående, sittande, rakt upp, hängande, byter ben, ständigt nya positioner. Du kanske finner det otrevligt, som om jag inte lyssnar på dig, eller inte vill vara där. Det vill jag, jag lovar. Och jag hör varje ord. Jag måste byta ställning ofta, ofta. Bara för att kunna behålla kontrollen. Kontrollen över värken, kontrollen över vad jag vill, kontrollen av att kunna vara just där och delta. Det är min osynliga kamp, den kamp som jag inte berättar för dig. Den jag inte vill belasta dig med.

Vi bär alla på något osynligt. Vi bär alla på en hemlighet. Den stora frågan är inte vad det är som du bär på, utan vad som får dig att fortsätta. Vad får dig att hitta nya vägar mot dina mål, när ett hinder dök upp. När du faller, vad gjorde att du kunde ställa dig upp igen. Vad är det som ger dig den där orken att fortsätta trots att allt känns hopplöst.

Mina barn är min drivkraft. Att se glädjen i deras ögon, se deras aptit på livet. Se hur de lär sig nya saker och den glädje de fylls av när de själva inser att de kunde. De spontana danserna till all musik de hör, springet i benen. Nyfikenheten. Jag tvingar mig att släppa mina egna måsten och min egen planering, tvingar mig att låta mig själv få se när mina barn växer upp. Värken kommer jag ändå ha i resten av mitt liv så jag kan strunta i den en liten stund, för mina barn visar mig vad livet egentligen handlar om.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “Allt syns inte

  • 2018/04/18 kl. 12:12
    Permalink

    Sorgligt och gripande. Fantastiskt skrivet.

    Svar
  • 2018/04/23 kl. 13:18
    Permalink

    Och det är ömsesidigt. Du visar dina barn att du tar vara på livet. En bra vuxen förebild, vilket kan vara svårt att känna ibland när kroppen inte låter en göra det man vill. Tack Elisabeth, för din fina krönika.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial