Att dö en smula och födas igen på nytt

Fotografier från svunna tider. En gammal dikt som du skrev till någon du nästan glömt bort. Ett rekommendationsbrev från någon arbetsplats som får dig att le en kort sekund.

Och så bilden på den där personen du försöker leva ditt liv utan, vare sig den är död eller levande.

Hoppar över.

Hoppar över.

Hoppar över.

Hjärtat hoppar över ett slag.

Att flytta kan vara som att dö en smula och födas igen på nytt. När man går igenom sina gamla saker och finner förlorade minnen i de där lådorna som dammet växt fast på. I vissa fall till och med gamla lik i garderoben.

Det sägs att de som varit i gränslandet mellan livet och döden ser sitt liv passera förbi i revy. På en sekund. Att flytta är nästan likadant.

”The Point of NO return.”

Akt tre närmar sig och den sista och avgörande vändpunken. Den slutliga uppgörelsen och klimax nås. Hjältinnan stirrar döden i vitögat. Vi tror att ALLT för evigt är förlorat. Hon greppar krampaktigt tag med ena handen i den röda klippan 1000 meter över marken, i det drama vi kallar vår egen verklighet.

Hjältinnan hänger sig beslutsamt fast. Benen dinglar fritt högt, högt där uppe.

Vem går egentligen oberörd igenom en flytt? Den kan betyda så mycket. Ett avstamp till en ny epok men också ett tragiskt och sorgligt farväl till en svunnen era.

Att förlora fotfästet en stund i livet och falla fritt ut i universum utan att riktigt veta hur eller var nästa landning blir. Att vara skräckslagen över vad som nu komma ska. När det inte blev som jag ville utan istället som någon annan ville.

När universum inte vill det jag vill.

Men dog gjorde jag aldrig, även om jag var helt övertygad om att jag skulle göra det, där och när det där hemska som inte fick hända ändå gjorde det.

För egentligen, tänk om det jag inte ville skulle hända aldrig hänt. Hade jag i ärlighetens namn verkligen velat vara utan det goda det ändå förde med sig? Den nya riktningen det tog mig in på. Eskalerandet av utvecklingen av hela min person det ändå bidrog till.

För jag mår ju bättre nu än då. Trots allt. Ja visst är det underligt! Och de människor jag nu istället kom närmare, som jag förut inte knappt ens tänkte på att de fanns. Till motsats från det jag hade planerat och tidigare hoppades skulle ske.

Vi kan anlita flyttgubbar så klart. Vi kan trycka ner känslorna och låtsas som att inget hänt i alla våra angelägenheter. Eller så kan vi stirra ner i flyttlådan och låta känslorna flöda genom vår själs kropp. Men hur jag än vänder och vrider på kartongen är innehållet ändå detsamma.

Och det finns inga genvägar.

I längden.

Därför reser jag mig upp från den gamla online casino soffan där jag har både oerhört underbara men också fruktansvärt sorgliga minnen och lyfter upp den sista flyttkartongen. Går ut genom hallen. Vänder mig om. Ser in i de tomma rummen en allra sista gång. Går ut genom ytterdörren. Stänger dörren och låser en allra sista gång.

http://www.dreamstime.com/stock-images-rock-climber-sunset-image27277214

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial