Att försonas med det undanträngda

Av Christina Johansson

Kommer du ihåg känslan från när du var liten? Du står på gården med fotbollen i handen och vill inget hellre än att få förståelse för hur den tog sig från din fot och genom glasrutan. Samtidigt känner du att en förklaring bara skulle mynna ut i att den farlige gubben tycker att du är dum och skyller ifrån dig. Du har redan bilden klart för dig hur den andre kommer att uppfatta situationen. Du har inte modet att ens försöka förklara din situation. Kanske av rädsla för att bli missförstådd, kanske för att du dömer dig själv och innerst inne tycker att det var ditt eget fel, eller för att någon sagt en gång att du och fotbollar är en hopplös kombination. Nu handlar inte min berättelse varken om respekt för auktoritära personer eller fotbollar, men du kanske för en stund bara kan framkalla känslan av osäkerhet över att berätta eller inte.

Om jag hade haltat eller skakat när jag går, hade vem som helst kunnat se att jag är sjuk. De flesta förknippar ms (multipel skleros) med svårigheter att röra sig, men problemen kan ta sig helt andra uttryck. Det är inte så att jag önskar att jag vore halt, men fatigue (ms-relaterad trötthet), koncentrationsproblem och en permanent synskada efter ett antal synnervsinflammationer försätter en ofta i situationer som lätt kan missuppfattas. I olyckliga fall kan det faktum att jag inte ser folk, tolkas som otillräckligt intresse och koncentrationssvårigheter som bristande intelligens. Skräckscenariot är att någon uppfattar mig som dum och oduglig.

Jag har länge velat berätta för att få andra att förstå min situation, men samtidigt har det varit svårt att hantera det som öppenheten fört med sig. Det har funnits en otrygghet i att inte längre vara den människa jag tidigare var, eller förväntats vara. Det har varit enklare att intala, både mig själv och andra, att allt varit precis som vanligt.

Det var strax innan nyårsafton 2017 jag startade min resa för att försöka förstå varför jag mådde så dåligt. Allting kändes så hopplöst. Jag vill inte direkt tacka min sjukdom, men den har bidragit till en stor förändring. Min bromsmedicin hade tryckt tillbaka mitt immunförsvar så mycket att jag knappt vågade träffa folk. Jag hade inga krafter kvar varken att arbeta, skapa eller skriva. Utan mina besvär med en medicin som gav mig svåra biverkningar hade jag nog inte stannat upp och ifrågasatt varför jag mådde så dåligt. Jag hade förmodligen inte heller tagit mig tiden att skriva min berättelse. Den var ju inte särskilt intressant för någon annan.

Jag ville veta varför det blivit så här och började läsa spridda anteckningar i mina dagböcker. Det stod om klumpiga uttalande av läkare, om kränkande kommentarer från arbetsgivare och hur jag senare blev uppsagd eftersom jag inte dög. Händelserna skapade hjärnspöken som överbemannade mitt förnuft när jag sedan fick chansen att arbetsträna.

Jag var hemma med en förkylning och resonerade så här: Tänk om min arbetsgivare tror att jag bara låtsas vara förkyld och att jag i verkligheten har insjuknat så allvarligt i min ms att jag inte kommer kunna sköta mitt arbete. De kanske till och med ångrar att jag fick chansen att arbeta med ett av de stora projekten och menar att det inte går att vara trög och långsam i det här jobbet. Just då hade jag situationen fullständigt klart för mig. Det kommer att gå åt helvete. Igen.

Jag började skriva en självbiografisk text i mars 2017, åkte på kurs under sommaren för att få veta mer om hur man genom skrivandet lär känna sig själv och i slutet av året föll pusselbitarna på plats. Jag skymtade ett mönster. Det handlade inte bara om bristande förståelse och fördomar hos andra. Det handlade heller inte enbart om min arbetsförmåga, utan mer om min egen rädsla och det mod som jag behövde för att våga vara öppen och ta mina behov på allvar.

En dröm under kursens gång gav mig klarhet i hur jag skulle agerat i konflikten med min tidigare chef. I min tro att alla mina tillkortakommanden berodde på min sjukdom, gjorde jag fel val, hade fel metod för att nå mina mål och för att bemöta andra människor. Jag tvekade också över att berätta om min sjukdom vid jobbsökande. Ofta ställde jag frågan till rekryterare och coacher om jag borde nämna något om min ms för arbetsgivaren, men fick alltid samma svar. ”Det får du bestämma själv. Du är inte skyldig att berätta någonting.”

Min uppfattning då var glasklar. Det finns inga paralympiska spel i arbetslivet. Vi tävlar alla på samma villkor, så det är bara att sprattla på så mycket jag förmår.

För att vakna upp, krävdes ett rejält misslyckande. En händelse där jag tydligt gick emot mina egna principer. Jag var på anställningsintervju och för att dölja mina problem tog jag till en lögn.

Det har varit en jobbig, men nyttig resa från förvirring till förståelse och till mod att våga berätta. För det är det som det handlar om, modet att våga se vem jag är, stå för det, ta mina behov på allvar och riskera att bli missförstådd. Nu vet alla att jag är rädd för att inte duga och att jag försöker hantera min rädsla. Kanske tycker någon att jag är dum och oduglig, men den risken får jag ta.

 

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “Att försonas med det undanträngda

  • 2018/04/18 kl. 12:07
    Permalink

    Så vackert skrivet, och otroligt starkt <3

    Svar
    • 2018/04/23 kl. 12:56
      Permalink

      Tack Hanan. Din respons stärker mig att fortsätta vara öppen med mina problem och behov.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial