Coachad av livet

Av Carola Lind

carolalindJag är lyckligt lottad. Detta är inte ens sagt med ironi. Jaja, tänker flera,” hon är som hon är.” ”Lite koko.” ”Lever i sin egna värld.”” Hur kan hon känna sig lyckligt lottad?”

Det ska jag berätta.

För ett tiotal år sedan funderade jag mycket på det här med coaching. Vem kan egentligen råda vem? Är det inte så helt enkelt att vi kan välja, vad vi vill bli coachade av, konstant?

Alla möten, varje dag, ger oss fingervisningar att ta del av, om vi vill se dem.

Jag valde att tillåta livet vägleda mig. Låta vinden visa riktning, låta meddelenaden komma till mig genom barn, djur, natur, som speglingar i andra vuxna, klienter, kursdeltagare…

Varje dag besåg jag effekten av speglingarna och insåg oftast i vilken riktning de ville leda mig. Jag analyserade, funderade, filosoferade och gick in ganska hårt för att förstå. Kände, att om jag inte kunde förstå, så kunde jag inte släppa. Jag förespråkade detta. ”Förstå så kan du släppa”

Jag kämpade ganska mycket. Kämpade för att visa att jag kan. Jag är inte alls en osynlig liten lort, jag är faktiskt betydelsefull och jag har rätt i mina åsikter!

2011 på våren födde jag en pojke. Jag dog 8 gånger på operationsbordet. Sögs bort, återkom, sögs bort, återkom, kämpade för att stanna kvar, vägrade gå över och skrek. Gallskrek av smärta, rädsla och förtvivlan under hela förlossningen. Jag kände hur skalpellen öppnade mig, jag kände hur de bände ut barnet och jag kände när de brände mina äggledare. Jag kände hur de skar bort överflödigt skinn och jag kände när de sydde ihop mig, lager för lager. Jag kämpade. En kamp för att få sista ordet. Mitt barn hade de avlägsnat med orden ”Vi har inget program för sådana barn, ta bort honom” och jag var fullständigt utelämnad i ett främmande land, bland främmande människor där ett handikappat barn inte var välkommet.

Ungefär här i denna process började jag tänka, vad skulle hända om jag slutade kämpa? Vad skulle ske om jag bara höll mig till min ursprungsplan? Vad sker om jag endast följer min intuition och överlämnar allt i tillit och acceptans, vad som än sker? Och hur skulle mitt jobb som Coach bli om jag gjorde detsamma med mina klienter? Hur skulle mitt liv forma sig?

Jag upplevde en omedelbar effekt på min kundkrets. De blev färre. Drastiskt så. Avsaknade av livets kamp gav dem ingen mening och inget mål. Klart man ska kämpa för sin sak! Eller?

Mitt förslag om att acceptera och vila i tillit och tillåtelse till livet funkade knappt på mig själv. Egot skrek högt. Hallå?

Jag kämpade stort för min sons överlevnad. Utan kamp hade han inte levt idag. Inbillade jag mig. Trodde jag. Tills jag började känna med hjärtat och se situationen på ett annat sätt. Jag hade kunnat rädda honom utan kamp. Kampen var mitt Egos vilja att visa upp sig för att kunna skrika ”Se vad illa ni och alla andra gjort mig”

Klienterna började fyllas på och jag kunde, när jag återvänt till Sverige och tryggheten verkligen börja praktisera acceptans och tillåtelse. Klienterna började återkomma och jag fick bra respons på mina coachingar.

Något började smyga sig in i mig. En tillfredsställelse jag aldrig förr upplevt. En ro av ett slag som jag längtat efter. En lättja! Som jag kan le stort åt, jag rycker på axlarna åt tankar oh känslor som skriker ”Kämpa” och ”kriga” och en annan kraft har kommit in. Konsekvens.

Wow. Detta är något jag är väl bekant med från mitt jobb med hästarna. Plötsligt faller alla de berömda pusselbitarna på plats. Kugghjulen går i varandra och en insikt av modell gigant lyser upp min väg. Konsekvens.. precis som när jag tränar hästar. Vilda, tama, unga, gamla. Det finns bara en regel. Ödmjuk konsekvens.

Har jag sagt A står jag för A så länge jag önskar dess effekt När jag vill ha effekten av B ändrar jag min gräns till punkt B och då vet jag också att förändringen har stark och genomtänkt grund.

Det enda jag behöver är att stå för det jag vill. Så länge jag vill det. Jag behöver inte kämpa, kriga, förlora, vinna eller visa upp mig. Jag behöver bara acceptera att alla har sin egen sfär av exakt detsamma utrymmet av egenbestämmande och rätt till egna val.

Och följa min intuition. Känslan som leds av hjärtat. Min ursprungsplans röda tråd. Varken gå hit eller dit för att passa någon annan eller anpassas in i något system som känns obekvämt eller trångt. Helt enkelt stå för och stå upp för..mig.

Så kom jag då till dagens upplevelse. Hur livet coachar mig utan att jag analyserar, frågar eller försöker förändra för att mitt ego skriker till mig att ”såhär kan det inte vara”

För att förstå det stora i det vill jag berätta om en dag, för två månader sedan, vid lunchtid, i mitt kök. Caroline, en god vän och jag har en arbetsdag ihop. Vi samtalar även om min lilla sons hälsa och vad han skulle må bra av

Jag önskar, säger jag, en islandshäst, men jag vill inte äga den själv. – Ja! Säger Caroline. Tänk, om det funnits en ute på Haväng! Tänk att få rida och få jobba med Hugo till häst där ute i den naturen!

Ja, svarar jag drömmande, vilken dröm, att få ha det så..

Caroline fortsätter, tänk om det fanns två islandshästar! Då kanske du och jag skulle kunna rida.. någon gång!

Önskan och drömmen den dagen i december fortsatte som en vision och befästes som en vilja och jag uttalade ofta rakt ut att detta vill jag, till Hugo och till oss.

Från det till idag. Denna dag av ytterligare sjukhusbesök med Hugo. Blodprov som jag avskyr. Planen att köra iväg på förmiddagen blev ett faktum och jag kom halvvägs. Till Tomelilla. I en korsning tog jag ner min sidoruta på bilen för att få bättre sikt. Efter det gick inte rutan upp igen. Oj! Vad göra! Mitt i smällkalla vintern och Hugo där bak i bilen. Jag samlade mig. Accepterade, upptäckte att jag faktiskt bara var 100 meter ifrån bilhandlaren där jag köpt bilen. Körde dit. En annan bil, med en äldre man i kom samtidigt dit men bilhandlaren var inte hemma.

Jag förklarade läget för den äldre mannen som erbjöd sig att ta mig till en annan verkstad. Sagt och gjort, jag följde efter honom. Mannen på den verkstaden vägrade ta emot oss.

Jag vet att för två år sedan hade blodet kokat och han hade fått höra både det ena och det andra av mig innan jag placerade honom som en sidoruta!

Jag kände tillit till den uppkomna situationen och trygg! Väldigt trygg i den äldre mannens sällskap.

Det visade sig finnas en ännu större verkstad som han lotsade mig till och när jag kom in och berättade mitt ärende fick jag omedelbar hjälp. De tog in min bil före alla andras.

Hugo och jag fick gå in i bilhallen och vänta.

I soffan satt en dam med en hund. Jag blev först orolig då jag vet att Hugo kan reagera på långhåriga hundar men jag accepterade situationen och kom ihåg den äldre mannens leende när jag gav honom en kram som tack för att han hade visat mig vägen. Han gav mig trygghet i detta! Acceptans. Hunden är ok, Hugo är ok.

Damen och jag började prata. Jag berättade att Hugo kunde visa sig känslig mot hunden men att jag gärna klappade henne. Hugo kröp iväg till bilarna så jag satte mig på golvet och kelade lite med hunden.

Då berättade damen om sina djur. I hennes berättelse fick jag också veta att vi bor nära varandra. Samt. Att hon har en islandshäst. På Haväng. Som hon gärna lånar ut till Hugo då och då. Och visst, hennes häst har en annan islandshäst som sällskap, som också lånas ut ibland.

Häpet accepterade jag även denna sensationella nyhet. Häpet stod jag konsekvent kvar i drömmen som blev en vilja som nu blev sann för mig att ta del av. Wow – effekten lät inte vänta på sig. Jag lät den implodera och fylla varenda cell. Yes!! Hela mitt inre sprakade loss i ett fyrverkeri, wow! Detta händer! Här och nu!

Min ursprungsplan, min vilja, min intuition, min konsekvens, mitt sätt att låta livet guida mig utan att jag protesterade. Min acceptans och tillåtelse att överlämna mig till flödet och varandet.

Livet hade ännu en gång coachat mig rakt in i min viljas målbildseffekt.

Denna dagen, speglar för mig något jag känner, är av vikt att förmedla. Kampen utåt och inåt bär inte beständig frukt men att konsekvent stå för sin vilja som är byggd på intuitionen leder dig och mig till livets magi.

Carola Lind
Coach, Inspirator

www.carolalind.com

carolacoachar.blogspot.se

 

 

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Coachad av livet

  • 2013/01/29 kl. 18:03
    Permalink

    Tack för att du delar med dig!

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial