De som äter popcorn och de som faller fritt

Av Johanna Glembo

Makten och hur den fördelas är ett ständigt lika aktuellt ämne, inte minst i våra dagar. Att det just nu är kris i Svenska Akademien lär knappast ha undgått någon, inte heller att det är valår och att vi som grädde på det gyllene moset står inför en period av reella hot mot freden. Ordet beredskap behöver dammas av i ordlistan. Typiskt att det krisar i Svenska Akademien just nu, när så viktiga begrepp behöver handhas. Vad håller de på med? Egentligen rör det mig inte så mycket, så länge det är snillrikt och smakfullt.

Fast vem är jag att raljera över denna allvarliga situation? Varför sparka in öppna dörrar, där det står tomma stolar? Kanske har dammarna rämnat även på mig, som den (genom börd blivna) postmodernistiska människa jag trots allt är, fastän jag stått emot så gott jag kunnat ända fram till nu.

Är ingenting heligt längre? Är allting ett skämt, för alla, hela tiden? Dessa slags frågor har utgjort en dragkamp mellan mig och min samtid, eftersom det som allmänt sett har betraktats som allvarligt, av mig ofta har betraktats som bagateller och vice versa. Framförallt det sistnämnda har skapat en känsla av att vara i fritt fall. Funderingarna bygger bo inombords när jag ser hur dammarna rämnat på ställen där de borde ha byggts starkare. Det är lätt att känna sig vilse i en samtid som jagar likes och bekräftelse som om det vore knark, vilket inte ligger alltför långt ifrån sanningen inser den som jämför hjärnans reaktioner i belöningscentrumet. Befinner sig befolkningen som helhet i en missbrukssituation? I så fall, kan vi avgifta oss själva?

Räkningen för vårt postmodernistiska samhälle liknar en krognota efter en särskilt blöt afton, där alla utom en lämnat bordet. Den som sitter kvar är både bakis och fundersam. Vi kanske borde ha protesterat tidigare och tydligare mot vår samtid? Visst är allt relativt, men bara i jämförelse med något påtagligt.

En sak tror de flesta fortfarande på; så gott som alla vill bekämpa ondskan. I vår tid står nazismen som den tydligaste symbolen för ondska och det har gjort oss lata i huvudet. Vi tror att ondskan syns utanpå. Vi tror att den marscherar under synliga banér och skriker på tyska. Det gör den bara ibland. Denna oerhörda responsträning har lett till att svenska folket är som en samling vakthundar med en enda fokuspunkt (tjuvar och annat metaforiskt kan fritt ta sig in bakvägen). Vi kan tolerera precis vilka dumheter som helst, bara det inte är nazister.

Vi är så taggade på ”att göra det rätta”, att vi ibland attackerar helt fel saker. Ta bara debaclet med bokmässan i Göteborg, som varit en fantastisk mötesplats för alla bokälskare i sisådär en trettio år. Sedan kom 2016, året då vår värld bestod av kuliss, show och rökridå. Den som inte poppade popcorn den gången hade bara sig själv att skylla. Slappna av, allt är på låtsas. Utom i Sverige. Vi fick reda på att Fria Tider fått en plats någonstans på bokmässan (Bok & Bibliotek) och att de skulle – hör och häpna – dela ut material till frivilliga besökare och prata med dem. Nej, det här går inte för sig, tyckte vakthundarna och skällde något infernaliskt. Arrangörerna backade, tidningen portades. Hoppsan, nu råkar jag lägga in några ord helt slumpartat: Temat för bokmässan 2016 var yttrandefrihet.

Det visade sig att inte heller efterhands-uteslutningen gjorde alla nöjda och arrangören svängde åter på både klack och kappa. Bojkott, skällde vakthundarna nu. Så blev det också. Missnöjda författare skrev på protestlistor och uteblev. Ingen talade längre om vikten av litteraturen, att värna om läsarna och att skapa motkraft genom att finnas där och representera en annan bild. Konstigt nog var det ingen som talade om årets tema. Inför nästa års bokmässa bildades en alternativ mässa, också den i Göteborg och delvis på samma datum. Fler författare och små förlag avböjde medverkan på Bok & Bibliotek. Detta slag i luften gjorde mässans existens sårbar. Lägg därtill att (de riktiga) nazisterna marscherade precis utanför, samtidigt som den judiska högtiden Jom Kippur, Försoningsdagen, pågick. Både oroligheter och katastrofala besöksantal blev ett faktum.

Popcorn? Nej, sluta moffa! Vi måste våga se resultatet av våra handlingar. Jag undrar om de som bojkottade mässan är nöjda med resultatet. Det är inte längre en naturlig mötesplats för bokbransch och bokälskare. Var det värt det? Eller är det en sur uppstötning att se Fria Tider fira sin framgångsrika publicitet medan vi står kvar och ser vår mässa på knä? Nu är Fria Tider förbjudna att deltaga igen. Det kan inte vara tema yttrandefrihet varje år.

Jag gör ytterligare ett försök att bekämpa postmodernismen genom att avsluta med att säga att både objektivitet och fakta existerar och att vissa saker är värda att tro på. Vissa saker är till och med värda att kämpa för. Nej, jag kan inte, dammarna har verkligen rämnat och jag är nödgad att avsluta postmodernistiskt, med rubriken för bokmässans tema 2016:
”Yttrandefriheten måste erövras av varje ny generation.”

Johanna Glembo

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial