Den gula stolen

Av Annika Melin

Jag är lite sen till frukostmötet och kön ringlar lång. Det är redan fullt runt borden och någon fikar
stående lutad mot fönsterkarmen. Mange sitter längst in i hörnan, på den gamla gula stolen. Det är
trångt och för att komma dit skulle alla behöva resa sig för att släppa förbi mig. Och Mange verkar
precis ha satt sig, jag ser att han bara tagit en tugga på sin macka och han är djupt inbegripen i ett
samtal med Lisa och Stefan. Där sitter även ett par personer som jag inte känner igen, kanske är de
kunder på besök. Jag lagar mitt te, fixar mackan och smyger obemärkt ut ur köket för att äta den vid
min dator. Lika bra det, jag har ju ändå att göra, dumt att spilla en kvart på att sitta och vara social i
kaffehörnan.

Veckan därpå är det återigen dags för gemensam fredagsfrukost på jobbet. Jag ser i
ögonvrån att den gula stolen är upptagen men det finns ett par andra stolar lediga. Alla stolar i
köket, utom den gula, är likadana; svarta, stilrena. Skyndar mig att fixa teet och mackan och närmar
mig leende bordet. ”Ursäkta, behöver du sitta på just den här stolen eller skulle det vara okej för dig
att byta?” Monica ser förvånad ut men reser sig snabbt och lyfter upp kaffemugg och fat. ”Nej, nej,
sitt kvar här, jag bara menade om det är okej att vi byter stol. Att du tar den här svarta och jag den
gula.”

Kommer till jobbet extra tidigt och går till köket tjugo minuter innan frukostmötet ska börja.
Ingen annan har kommit än. Jag hänger min sjal över ryggen på den gula stolen och häller upp ett
glas apelsinjuice som jag sätter på bordet framför stolen. Jag sätter på tevatten men frukostbullarna
har inte kommit än så jag kan inte börja göra mina mackor. Går tillbaka till skrivbordet och jobbar
en kvart, hinner svara på flera mail. När jag kommer tillbaka ringlar kön sig lång och flera har redan
hunnit sätta sig men den gula stolen är fortfarande ledig. Ingen har flyttat på min sjal eller mitt glas.
Jag ställer mig i kön, samtalar med dem runtomkring mig samtidigt som jag håller ögonen på den
gula stolen.

Fredagen efter kommer jag prick nio och jag har ingen förhoppning om att den gula stolen
ska vara ledig. Därför blir jag glatt överraskad när jag ser att ingen sitter på den trots att alla stolar
runtom är upptagna. Jag går fram mot bordet för att lägga min sjal på stolen och till min förvåning
ser jag en illrosa postit-lapp mitt på sitsen. ”Annika” står det på lappen och jag blir oerhört rörd
samtidigt som jag känner mig utpekad. Känslor av tacksamhet brottas med en obehaglig klump i
magen. Jag tittar upp och möter Claudias blick. Hon ler varmt mot mig och jag tackar henne
innerligt.

Det finns de på jobbet som känner till mina ryggproblem. Inte orsaken eller hela
problematiken men som i alla fall vet att min ryggskada hindrar mig från att göra vissa saker. Till
exempel att jag inte kan sitta på vilken stol som helst. Egentligen är det väldigt få stolar som jag kan
sitta på, bilar och biografer är alltid en stor utmaning. När jag för många år sedan skulle köpa bil var
det sätet som var det absolut viktigaste kriteriet. På jobbet står det i flera av konferensrummen en
stol som är annorlunda än de andra men de flesta av mina kolleger vet nog inte varför. Tror inte
många av dem vet att jag inte kan springa och hoppa eller göra något som studsar ihop ryggraden
för sådana rörelser är inte något man gör på kontoret. Men kanske någon funderat på varför jag
aldrig följer med på olika evenemang som lopp runt parken, rodd på kanalen och sånt som
företagslag anmäler sig till. Tror inte någon ens sett att jag har specialskor och om någon sett det så
har de nog inte förstått att utan dessa skor skulle jag knappt ens kunna gå. Framförallt vet de inte att
jag har kronisk smärta i ländryggen och känselbortfall i ena benet på grund av nervinklämning. Med
kronisk menar jag varje dag, varje minut. Ibland har jag mer ont, ibland mindre. Ibland är det näst
intill outhärdligt. I tjugotre och ett halvt år.

Min chef vet såklart. När jag skulle anställas så berättade jag om min rygg. Förklarade att
jag går till sjukgymnasten varje vecka, att jag inte ville rucka på det och att jobbet måste planeras så
att jag aldrig skulle behöva ställa in sjukgymnastiken. Det var inga problem lovade han och det
kändes väldigt skönt. Jag sa också att jag kanske skulle behöva en annan skrivbordsstol men det
visade sig att jag faktiskt inte behövde det vilket fick mig att känna mig nästan normal. En annan
arbetsgivare kanske skulle ha varit orolig att jag skulle vara mycket sjukskriven på grund av min
rygg, kanske inte skulle ha vågat anställa mig, men så var det inte här vilket känns oerhört skönt.
Jag menar att det säger mycket om en arbetsplats som är öppen for olika slags människor. Och nu
har jag jobbat på samma ställe i sju år och inte varit sjukskriven en enda dag.
Men varför har jag så svårt att berätta för andra om mina ryggproblem? Varför känner jag
mig inte som en hel människa? Jag är funktionshindrad men det syns inte utanpå.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Den gula stolen

  • 2018/03/06 kl. 09:30
    Permalink

    Bra fråga Annika. Jag har också funderat mycket på, varför vi har så svårt med att känna oss annorlunda i sammanhang där det kanske inte spelar någon roll alls. Du kan ju sköta ditt arbete trots din ryggskada, och precis som du säger, behöver du inte studsa i ditt arbete. Mycket intressant att fundera på de psykologiska aspekterna, varför vi har så svårt att acceptera att vi eller andra är annorlunda.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial