En mammas bekännelser

Av Therese Albrechtson, författare och föreläsare

Jag erkänner. Jag erkänner att jag bränner maten för att min uppmärksamhet är delad mellan spis och barn (och för att jag inte är någon bull- och matmamma som är så bra på att laga mat). Jag erkänner att jag istället för att leka med barnen ibland sätter på TV:n istället eller slänger fram paddan. Jag erkänner att jag – hur hemskt det än låter att en mamma inte vill umgås med sitt barn dygnet runt, kan känna en lättnad när jag lämnar mina barn på förskolan.

Känner du igen dig? Jag tror att många gör det – även om vi inte alltid lika öppet vill erkänna det på grund av mammarollens förväntningar. Känns fruktansvärt att vi är så många som känner skuld, skam, otillräcklighet och dåligt samvete. Att vi gör allt för att leva upp till allt som förväntas av oss. I rent självförsvar gör många allt för att passa in, vi duckar och kommer med vita lögner för att slippa stå i skottgluggen för andras påhopp. Oavsett om det är pikar om amning som vi får ta emot till större saker som förlossningsdepression som vi inte vågar berätta och då försöker vi tillslut göra allt åt alla som kan leda till att vi tillslut blir inget åt ingen.

Jag tror att det i grunden handlar om att vi inte är fler som erkänner och att fler öppet berättar verkligheten samt att den mom-shaming-kultur som finns upphör omgående. Många har redan dåligt samvete som det är- att det då finns så många som på ett negativt sätt lägger sig i gör mig upprörd. Sluta skuldbelägga föräldrar och i synnerhet mammor som är de som i andras ögon fortfarande borde göra allt med barn och hem. För papporna är fortfarande hjältar när de är hemma med sina egna barn.

Problemet uppstår när mammorna inte erkänns som hjälte på samma villkor, utan istället skuldbeläggs att hon inte är tillräcklig. Trots att hon i många fall är projektledaren för familjen AB så kunde hon tänkte lite mer på sina barn. Detta leder till att fler mammor än pappor sjukskrivs (vid andra barnet så är det tragiskt nog mer än dubbelt så mycket som männen) och att papporna får spendera mindre tid med sina barn.

Så varför kan inte vi också vara hjältar? Det är just nu en ohållbar situation och det är dags att vi erkänner att mamman inte är ensam förälder, att båda föräldrarna älskar sina barn och att det är okej att älska livet som förälder utan att ge upp sin identitet.

Så jag erkänner. Jag erkänner att jag har massor av brister. Jag erkänner att jag älskar egen tid, vara med vänner och att också få jobba. Men jag erkänner också att jag är en grym mamma, även om allting inte blir perfekt. Jag älskar mina barn, jag gör allt för att de ska må bra och jag jobbar stenhårt för att vara en förebild. Jag tänker göra allt i min makt för att när nästa generation ska bli föräldrar, så ska de utan dåligt samvete kunna dela på ansvaret.

Sharing is caring:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial