"Eremiten och dansen med stjärnornas härskare"

Den allra bästa mentor och chef jag någonsin haft var på en stor festival. Kemin stämde bara. Han var dansare, psykolog och en riktig affärsman. Till honom kunde jag säga precis vad jag tänkte, kände och upplevde; hur kunde det bli bättre än så här?

Vi var ofta hemma hos honom i centrala Stockholm på möten och på stans trendigaste PR-byrå eller filmbolagskontor. Stjärnorna rasade in i min värld. Vardagen var som ett stort äventyr.

Månaderna gick och jag samarbetade med människor från hela världen. På nattklubbarna runt Stureplan kände jag ägarna och gick före i köerna. Alla ville känna mig och jag hade extremt mycket kontakter. Jag minns att jag tänkte: ”Vad fantastiskt att jag har så många trevliga vänner!” Eftersom jag i grunden älskar att vara social även om jag också har nummer nio i numerologi, som står för ”eremiten!”

En stor livstragedi drabbade min mentor under den här tiden. Och jag kan inte med säkerhet säga hur det började: när utfrysningen tilltog. Men stämningen ändrades; under styrelsemötena med tv-producenter och stora konstnärer började härskartekniken krypa in. Man talade om att han, min närmaste chef, var ett sött ansikte att visa utåt. Bara en maskot! Jag undrade om han själv insåg vad de andra sa om honom? När min mentor tog ordet eller en kvinna från San Fransisco, började många i gruppen upphöra att ge sin uppmärksamma ögonkontakt eller småviska emellan sig. Jag fick ont i magen av atmosfären.

In i det sista, gjorde jag mitt yttersta på det jobbet och jag har aldrig älskat något jag sysslat med lika mycket. Jag fick erbjudande om en topptjänst i samma anda efter att eventet ägt rum, men sa nej eftersom jag hellre ville uppleva strapatser i Indien.

Dagen efter att festivalen var över, sa en väninna som jag hade hjälpt in i detta hav av mediekontakter till mig att: ”Du har aldrig gjort något bra under hela tiden vi jobbat tillsammans!” Jag kände knivarna hugga i ryggen. Jag litade ju på henne? Hur kunde hon göra så mot mig? Det blixtrade till för mina ögon och ett grekiskt drama utspelade sig som slutade med att vi bad varandra dra åt helvete högljutt och osvenskt.

Jag fullbordade scenen med att springa ut därifrån för att ta bilen raka spåret hem till min mentor där jag grät ut. Han intygade att han var supernöjd med min insats och skrev senare ett rekommendationsbrev där han höjde mig till skyarna. Bokstavligt talat. Trots det, bar jag hennes ord som en tung mantel och tilliten till min egen förmåga var förlorad.

Två år senare stötte vi ihop i samband med att jag läste en kurs till projektledare och hon hade då toppjobbet som jag avvisat. Men hennes illojalitet hade krossat mitt hjärta.

Kvinnan kom fram till mig. Jag stod kvar den här gången. Hennes blick var sänkt för att sedan höjas och se uppriktigt in i min själ: ”Jag mådde jättedåligt under den perioden och jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig en dag!” Förklarade hon allvarligt. ”Och du ska veta att du var suverän hela tiden vi arbetade tillsammans.”

Himlens planeter haglade våldsamt ner över min föreställningsvärld. Mina inre kritiska domare tappade fotfästet för ett ögonblick men greppade strax hårt tag om fanan och ställde sig åter främst i paradtåget.

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial