Ett lite annorlunda sätt att se omvärlden

Av Daniel Brandt

Att leva med en synskada är som, kanske inte helt oväntat, att leva med vilket handikapp eller sjukdom som helst. Omständigheten finns där, men gör sig inte alltid påmind. För en själv eller för andra, beroende på situation. I vissa lägen blir tillståndet väldigt påtagligt och ibland märks det inte alls. Och ofta sätter tillståndet mest hinder för en själv – vad en tillåter sig att försöka eller inte, vilka situationer en väljer att hamna i eller vilka platser en besöker. Ibland sätts hindren av andra.
Vilket är det värsta problemet i sammanhanget.

Även om jag själv lever med ett handikapp, kan jag självklart inte tala för alla i en liknande situation. Jag är på inget sätt expert inom området, utan kan bara utgå ifrån mina egna upplevelser. Varje handikapp är unikt – liksom personen som är drabbad.
Klyscha eller inte. Så är det faktiskt och det är viktigt att tänka på.

För egen del har jag fått veta att jag troligen är ensam om just mitt specifika tillstånd i alla fall i Europa, men det kan förstås bero på flera saker. Först och främst är det svårt att specificera helt exakt vad mitt handikapp är. Faktum är att de experter jag haft kontakt med inte säkert kan förklara varför jag föddes som jag gjorde. Det finns inte heller något sorts globalt nätverk där synskadade kan jämföras med varandra. Vi har ingen klubb. Inga medlemskort. Vi finns inte ens antecknade i något gemensamt register – eller det hoppas jag i alla fall inte. Även om det förekommit sådana i olika former.
Och vi med handikapp söker oss heller inte instinktivt samman. Självklart finns det intresseföreningar, stödgrupper och liknande. Men det är långt i från alla som engagerar sig i sådana, eller känner behov av att göra det.
Jag själv är som exempel inte medlem i någon sådan förening. Faktum är att jag nog skulle känna mig ganska utanför. Anledningen är att jag ändå klarar mig bra. I princip utan hjälpmedel. Det hade känts fel att sitta och prata om mina – i jämförelse högst triviala – problem, tillsammans med människor som ser långt mycket sämre eller till och med inte alls. Och jag vill helst inte sitta och klaga. Det finns inte så mycket mening i det, enligt min mening.

Själv känner jag faktiskt väldigt få människor som lider av en synnedsättning. I alla fall inte någon som liknar min egen – och särskilt inte någon person i min egen ålder. Kanske hade det faktiskt gett mig något att prata lösningar på vardagsproblem i någon form av grupp, men så trängande känns inte behovet att jag valt att engagera mig.
Och oavsett vad. Begreppen för att beskriva en synskada är svåra. Hur kan man egentligen jämföra och kvantifiera ett handikapp? Går det ens?

Till att börja med varierar graden av både faktiska och uppleva symptom. Jag upplever min synnedsättning på ett visst sätt – och den hindrar mig från att fullt ut göra vissa specifika saker. Någon annan med ett liknande handikapp upplever kanske inte situation likadant alls. Säkert finns likheter, men troligen stöter vi i olika avseenden inte på samma problem. Vi har till exempel troligtvis inte samma yrke.

En sak som jag dock tror är gemensam för de flesta med ett handikapp, är den grundläggande drift som danas redan i ung ålder. Det är önskan av att klara sig själv. Att inte vara beroende av andra, mer än nödvändigt.
Detta handlar förstås i grunden om självaktning. Att inte få sina egna önskemål obeaktat förbisedda utan bli bemött med respekt – som en jämlike. Och att tillåtas växa som människa.
Jag vill lära känna mina egna gränser och inte få dem dikterade av någon annan. Egna tvivel på mina färdigheter och möjligheter kan vara illa nog – andras tvivel därtill gör ingenting lättare.

Rädslan att låta andra förringa mig har i mitt fall lett till ett mycket medvetet val. Jag gör nämligen allt jag kan för att glömma mitt handikapp – och faktiskt försöker jag aktivt att dölja det för andra.
Allt för att inte sätta hinder för mig själv, eller låta andra göra det.

Men oavsett vad jag gör så förblir självklart vissa saker omöjliga för mig. Eller väldigt svåra. Jag kommer till exempel aldrig kunna ta körkort. Och lumpen blev det förstås inte tal om, efter att jag skickat ett synintyg till Försvarsmakten. Lyssna först och skjut sedan, verkar inte vara en strategi som armén vill satsa på. Förutom när det handlar om sonarteknologi, möjligen.

Men det finns värre öden än detta. Även om en strikt förvisning till den stundtals inte så pålitliga lokaltrafiken kan anses som ganska illa.
Det är annars lätt att ta mig för helt normal. Vilket ju är rätt skönt.
Förstås är mitt handikapp ingen hemlighet för min familj och mina vänner, men eftersom min synskada inte syns tydligt för omvärlden i övrigt, är den inte särskilt svår att dölja. På så vis ser jag alltså till att bli behandlad som vem som helst. Inte särbehandlad eller förringad.
Jag ber av ovan anledningar aldrig om hjälp förrän jag själv känner att jag verkligen behöver den. Detta är en annan sak, tror jag, som de flesta av mina medmänniskor i en liknande situation delar.
Så det kan vara en bra sak att komma ihåg.

Det är lätt att försöka hjälpa till av ren välvilja när en människa med handikapp hamnar i närheten, men det är inte säkert att hjälpen uppskattas.
Fråga, absolut. Mer än gärna!
Men var försiktig med att försöka hjälpa till utan att först få bekräftat att det är önskvärt. Eller berätta åtminstone vad du tänker göra innan du ivrigt sliter tag i valfri kroppsdel – för att leda, stödja eller vad som tycks behövas. Du kommer nästan garanterat mötas av tacksamhet om du ställer frågan. Men förmodligen främst för att du visar respekten att se den handikappade som en människa snarare än något slags mellanting av levande varelse och svårdefinierat lösöre.
Samma sunda förnuft och respekt som att röra vid vilken främmande person som helst, med andra ord. Det är väldigt förståndigt att fråga innan.

Samtidigt kan det vara lätt för mig att glömma det faktum att inte alla människor stött på någon med mitt handikapp förut. Och om ens då, hur ska en veta hur någon med min taskiga syn bäst bör bemötas.
Svaret är förstås i grunden väldigt enkelt: Med samma respekt som vilken människa som helst.

Men det är också lätt att bli helt ställd inför det okända. Det känner jag till själv. Jag vet ju egentligen bara hur mitt tillstånd yttrar sig. För övrigt har jag inte mer erfarenheter av olika handikapp än folk i allmänhet.
Men ställ frågor om personens tillstånd. Nej, det är inte alltid kul att besvara dem. Och att bli påmind om sina bristande förmågor. Eller för den delen att få dessa utannonserade offentligt. Så lite diskretion kan vara bra, men det är alltid bättre att ställa en respektfull fråga än att försöka göra rätt utan att ha en aning.
Så prata på bara. Vi bits inte. I alla fall inte mer än andra människoapor som du själv.

Vad min egna unika situation lärt mig, är dessa grundläggande insikter. Och dessa har gett mig en ödmjukhet inför hur jag bemöter andra människor. Kanske till och med även bättre förutsättningar att känna in andra människors belägenhet.

Att vara synskadad är på så vis bara ett lite annorlunda sätt att se på världen. Men jag är inte ensam om den världsbilden. Det är en skön insikt i sig själv. Och just denna förståelse är något jag faktiskt ser som en uppsida vad gäller mitt handikapp. Naturligtvis finns det andra. Men tyvärr ingår inte fri tillgång till glass, så detta är förmodligen den bästa.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Ett lite annorlunda sätt att se omvärlden

  • 2018/04/03 kl. 11:16
    Permalink

    Tack Daniel, för en intressant och bitvis underhållande krönika. Känner igen väldigt mycket i det du skriver, men har själv haft väldigt svårt att kunna dra gränsen mellan att vara en ”normal” människa och ”svårdefinierat lösöre”:-) Det handlar mycket om mod att våga vara som man är, vilket inte är något specifikt för oss med synskada. Din text uppmanar till reflektion kring vilka behov man har och inger mod att våga prata om saken.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial