Förändringshets

Tänk om man egentligen är nöjd och tillfreds med tillvaron men att man tror att man måste förändra sig på något sätt bara för att omgivningen ‘säger det’, bara för att någon sorts ambitionstrend satt en ny norm för i vilken takt man ‘ska’ uppnå olika mål här i livet.

Du duger precis så som du är.
Det är bara ett av alla klyschiga talesätt som vi hör med jämna mellanrum. Och visst är det sant, att vi duger precis som vi är, och att vi inte behöver göra eller fixa något för att bli ‘bättre’. Ändå går väldigt mycket coaching ut på att just bli bättre i något avseende. Den personliga tränaren vill hjälpa en att bli starkare, dietisten vill att man blir bättre på sin mathållning, tandläkaren vill att man blir bättre på att använda tandtråd och munskölj, och av produktionstekniska skäl är det fullt möjligt att chefen skulle önska att man kunde jobba undan projekten 10% snabbare än förra gången. Det finns alltid något område där någon har en åsikt om att man borde kunna vara bättre än vad man är. Ändå matas vi ständigt med orden att vi duger bra som vi är och att vi inte behöver förändra någonting.
Vad gör det med en självkänsla? Hur trygg i sig själv kan man känna sig när man får dubbla budskap som dessa? Är det verkligen sant att man duger, eller duger man först när man förändrat just den där lilla grejen som någon så välvilligt påpekat? Och hur lätt är det?
När PTn hurtfriskt försöker peppa en att maxa skivstången eller lyfta en tyngre kettle bell, eller när dietisten klämkäckt utbrister att ‘det är BARA att bestämma sig för att förändra kost, livsstil och börja motionera så går man ned i vikt’. Hur mycket motivation känner man då?

Om man helt enkelt inte ser hur det skulle vara möjligt att bara bestämma sig för mer träning och bättre kost, för att man har det svårt ekonomiskt, eller utmaningar med att få ihop livspussel med krav från familj och jobb, eller om man varit arbetslös och utan jobb eller vettig sysselsättning en längre period. Är det då fel att känna väldigt lite inspiration, eller är det normalt? När den allvetande coachen lite raljerande säger att ‘om du förändrar ditt sätt att tänka så förändrar du ditt liv’. Om man inte KAN förändra sina tankar då, eller inte känner någon mening med att engagera sig i att förändra en ‘hopplös’ situation? Är det något fel på en då? Eller duger man som man är? När denne välvillige coach visar hur man enligt konstens alla regler sätter upp kortsiktiga och långsiktiga mål och stämmer av och försäkrar sig om kongruens och ekologi, är det fel att egentligen vara nöjd med det som är?
Vad händer om man är nöjd med att bussen kommer i tid på morgonen och att man jobbar sina 8 timmar om dagen för att sedan lämna alla arbetsuppgifter på arbetsplatsen och slippa ägna arbetet en endaste tanke förrän nästa dag, för att äta sin husmanskost på kvällen och se på nyheterna och fingra lite på gitarren innan man sover sina 8 timmar för att orka med nästa dag? Är det tillåtet att vara nöjd med det eller måste man sätta mål? Vem avgör vem som blir lyckligare eller mer produktiv eller mer motiverad av att sätta upp dessa mål? Är det ok att vara nöjd och känna att man duger som man är? Kan man få slippa att stämma in i kören av jantelagens motståndare, för att man verkligen känner sig som en medelmåtta och att man egentligen inte anser sig vara särskilt bra på någonting alls?

Är det ok att ha tillfällig en svacka? Hur lång får en svacka vara? Vem ansvarar för att den inte blir permanent? Om man själv är ansvarig för sitt välmående och anser att man duger som man är, kan man då få slippa sätta upp mål, äta supernyttig mat, eller träna som en galen inför allehanda tävlingar för ‘motionärer’?
Är det ok att duga precis som man är? Är det ok att inte vilja ha mer, vara starkare eller snabbare, eller jobba mer effektivt? Är det ok att när man fyllt 50 helt enkelt inte veta vad man ska bli när man blir stor, och inte ha en susning om vad man ska göra av livet?
Måste man verkligen brinna för någonting? Eller räcker det med att man finner en tillfredsställelse i vardagens små ting?

Kan man må dåligt bara för att man lyssnar för mycket på omgivningen?
Tänk om man egentligen är nöjd och tillfreds med tillvaron men att man tror att man måste förändra sig på något sätt bara för att omgivningen ‘säger det’, bara för att någon sorts ambitionstrend satt en ny norm för i vilken takt man ‘ska’ uppnå olika mål här i livet.

Precis som vissa rusar eller till och med susar från mål till mål och den ena framgången avlöser den andra så finns det de som är nöjda med vad som är och som egentligen inte vill förändra något. Vissa ser förändring som tillväxtmöjligheter medan andra finner tryggheten i att veta hur morgondagen och nästa vecka och månad och år kommer att se ut. Vi är alla olika och har därför olika behov. Vi är alla lite unika och vi gör på lite olika sätt. Många bär på frågan om de duger som de är, men det är inte alla som känner eller vet om att de gör det.
Man ska leva med dig själv resten av sitt liv. Det är därför som det ytterst är en själv som avgör ifall man duger som man är. Om man vill förändra eller utveckla något men inte vet vad det skulle vara, så finns det alltid sätt att utforska detta – det finns alltid hjälp att få – eller så kan man vara nöjd med vad som är och vem man är.
Om man vill nå ett annat resultat än det man nått idag så kanske man inser att man behöver förändra något för att nå dit, och det är bara en person som bestämmer om, och isåfall när och i vilken takt saker ska ske – du själv.
Du är bra nog som du är

Sharing is caring:

Dennis Ariton

Diplomerad NLP Master Practitioner enligt ECNLP standard. Driver tillsammans med sin fru Petra företagen Ariton Resource Consulting, Ariton Förlag och ARC Publishing.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial