Har du riskerat något idag?

En extremt solig sommardag i juli år 2000 förändrades mitt liv radikalt.

Jag hade låtit mig övertalas av en kompis att följa med på en fest på en motorcykelklubb och hade mött upp hemma hos honom för att ’förfesta’ lite. Jag brukade inte dricka särskilt mycket alkohol och tog det för det mesta ganska lugnt. Föregående höst hade jag dessutom köpt bil så jag hade vant mig vid att erbjuda mig att vara ’designated driver’ och drack läsk och vatten medan de andra festade på krogen.

Denna kväll var däremot annorlunda. Vi skulle på fest på en MC-klubb som var känd för sitt hårda festande.

Vi satt i kompisens kök, och drack några väldigt starka groggar. Och sedan var det dags att bege sig mot festen. Jag hade för länge sedan ’checkat ut’ och var rent tekniskt egentligen alldeles för onykter för att gå någonstans. Jag minns bara köket, trappen, och en gräsig backe.

Jag lyckades på något vis ta mig ut ur hans hus för att sedan trampa snett i den långa trätrappan som ledde ned till grusplätten där jag parkerat min bil. Jag misslyckades med att parera feltrampet och rullade ned för gräsbacken bredvid trappan och slutade inte rulla förrän jag farit rakt in i garageväggen. Berusad (och tanklös) som jag var tänkte jag inte för en sekund på att jag redan var nere på gatan, utan kröp uppför den gräsiga backen för att göra ett nytt försök att ta mig ned för trappan.

Denna gång snavade jag rakare och istället för att falla åt sidan och ut i gräset så föll jag rakt framåt, rakt ned i trappan, och jag slutade inte falla förrän i slutet av trappan där jag parkerat min bil. Jag föll och landade på ett sådant vis att jag slog bakhuvudet i framskärmen på bilen och knäckte till nacken i en högst onaturlig vinkel. Jag var redan väldigt glad att jag valt en smidig liten bil byggd för tät Fransk storstadstrafik eftersom den hade mjuka plastskärmar avsedda att fånga upp lättare stötar för att sedan fjädra tillbaka lite lätt. Efter att mitt bakhuvud slagit hårt mot bilens framskärm så föll jag ytterligare och slog bakhuvudet i ett avsågat järnrör som stack upp en halv centimeter ur marken.

Jag och många med mig hade ofta tråkat min kompis för att han fortfarande lyxade med att bo kvar hemma hos sina föräldrar, men denna dag var jag glad att han gjorde det. Hans mamma är akutsjuksköterska och var blixtsnabbt framme för att försöka hitta puls och ge mig första hjälpen. Enligt henne så var ambulansen på plats på rekordtid och jag kan ärligt talat inte redogöra för när jag återfick puls eller vid vilket tillfälle eller hur länge jag påstås ha saknat puls. Det jag med största säkerhet vet är däremot att det var ett livsavgörande ögonblick för mig, även om det skulle kräva några års växande som individ innan poletterna på allvar började trilla ned. Man skulle kanske kunna tycka att jag borde ha plockat fler insikter ur den olyckan, men det återstår att se.

De första veckorna hade jag bara extremt ont i kroppen och kunde inte röra mig. Jag hade ett väldigt rörligt jobb som verkligen krävde stor rörlighet men trots det blev jag inte sjukskriven en endaste dag. Neurologen sa bara att nerven C5 hade gått av och att den växer med en takt av 1mm om dagen och att jag därför borde återfå känseln i mina fingrar inom en månad när nervändarna växt ihop igen. Jag hade tappat känslen i lillfingret och halva ringfingret, undersidan av armen och i triceps. Det är de klassiska symptomen när den femte nackkotan är skadad. Att neurologen hittat rätt kota är väl bra, men alla andra kardinalfel i bedömningen av mina skador gjorde knappast att mitt förtroende för sjukvården ökade.

Eftersom jag inte fick någon hjälp av skolmedicinen så var jag glad att jag efter fem dagar äntligen fick träffa min kiropraktor, som justerade min nacke tills den låg rätt igen. Tack Viktor, jag är dig evigt tacksam. Det tog fem besök och betydligt mycket mer smärta än jag någonsin kunnat föreställa mig, men det var det värt för att återfå rörligheten, och livet.

 

Jag har hanterat den här händelsen på flera olika sätt – och de flesta av dem har varit mindre bra.

Jag har tänkt att smärtan vid kiropraktorbesöken var mitt straff för min dumhet att dricka så mycket.

Jag har låtsats vara cool och försökt radera min egen rädsla för vad som kunde ha hänt om jag inte haft sådan otrolig tur, och istället faktiskt varit lite nöjd över att jag gjorde mig illa och blev ärrad av händelsen. Det hade ju faktiskt kunnat varit värre, för det hade ju absolut inte varit lika cool att berätta om denna dumma olycka om jag bara fått en spricka i lilltån och gått i gips i flera månader som en nära vän till mig fick göra efter att ha snavat utför en trappa.

Jag har skämtat om att jag kan kryssa av ’att åka blåljus’ från min lista över saker att göra innan jag dör (fast rent tekniskt så hann jag ju dö innan jag åkte blåljus några minuter senare).

Jag har raljerat över den enligt min uppfattning otroligt inkompetenta neurologen på KS som inte kunde sjukskriva mig från mitt rörliga yrke trots att jag knappt kunde röra mig.

Jag har burit på så otroligt mycket skam gentemot min väns föräldrar, både för den chock jag orsakade och att jag varit till en börda för dem, men också för att jag knäckte hans mammas solrosor.

Jag har glatt mig åt att jag knappt druckit alkohol sedan dess.

Det jag tänkt mindre på är vilka mentala spår denna olycka satt.

Den odödlighetskänsla de flesta 20-åringar bär på (i många fall även långt efter 20) var ju som bortblåst och jag tänkte ofta på hur förgängligt livet egentligen är.

Jag ökade min riskmedvetenhet med flera tusen procent genom att i alla upptänkliga situationer bli mer uppmärksam på potentiella olycksrisker. Ibland kunde jag uppleva mig själv som lite nojig över olycksriskerna, även om jag knappast var den som tänkte på Lockerbie eller Gottröra när jag satt på flyget.

Jag har i efterhand insett att det var då jag blev kontrollfreak.Safety Zone

Från att tidigare ofta valt det trygga alternativet gick jag ytterligare några steg ut på skalan och gjorde allt jag kunde för att gardera mig mot oförutsedda händelser.

Det var först flera år senare jag insåg att jag förmodligen gått miste om en hel del chanser i livet på grund av att jag mentalt redan stängt alla möjligheter som också såg ut att innebära någon form av risk. Den enda fördelen det innebar var att nästan alla av de små investeringar i aktiefonder jag trots allt tillät mig att göra faktiskt gick med vinst.

Nu på senare år har jag insett att det förmodligen hämmat mig att leva livet instängd i en säkerhetsbubbla med både hängslen och livrem.

Jag valde nästan uteslutande det säkraste alternativet.

Jag gick helt enkelt inte utanför min safety zone, trots att jag matats i kurs efter kurs  i personlig utveckling om den direkta nyttan, för att inte tala om befrielsen, i att röra sig utanför sin egen safety zone. Jag VET att det är utanför min tryggehtszon som insikterna finns och vinsterna görs, men min hjärna hade redan dragit om ledningarna och sedan länge varit övertygad om att det ÄR livsfarligt att kliva utanför sin egen säkerhetszon – bokstavligt talat.

 

Idag är jag väldigt glad att mitt undermedvetna lockades av att lära sig NLP, NeuroLinguistisk Programmering (eller Psykologi som jag själv föredrar), för det har gett mig väldigt många insikter om hur hjärnan fungerar och varför den gör som den gör i olika situationer. Det har gett mig mängder av möjligheter att utmana mig själv, och att kliva utanför min trygga zon. Diplomen på väggen i rummet där jag möter klienter tjänar som påminnelser om vad som är möjligt när jag väljer att göra något som kan framstå som lite läskigt. Vad det än är som framstår som läskigt eller farligt så är det egentligen inte det. Det är istället mina tankar eller idéer om vad som är farligt som gör det farligt. Om jag helt saknat idéer om vad som är förenat mer fara så försvinner även alla konstruerade rädslor, och kvar finns ’bara’ den fara som är verklig och som kommer ur något som rent statistiskt har en sannolikhet att inträffa.

Så länge vi på ett eller annat sätt övertygar oss själva om att ett beteende är ’bra’ för oss, att vi har något att vinna på det, så kommer vi att fortsätta att välja det. När vi utmanar den tanken och omvärderar vad som är ’bra’ för oss så har vi en chans att förändra våra beteenden och vanor.

På samma sätt gick jag i flera år och var övertygad om att jag dör om jag dricker alkohol, alltså är det bra att vara nykterist. Min övertygelse var att det var livsfarligt att gå på MC-fest, för jag föll nedför en trappa på väg dit, alltså är det bra att behålla kontrollen. Jag övertygades om att läkarkåren enbart består av idioter som inte kan någonting, eftersom jag träffade en neurolog som uppenbarligen hade andra prioriteringar än att hjälpa mig, alltså kan jag inte förvänta mig att få vård bara för att jag träffar en läkare.

Det är tur att man kan förändra hur man tänker.

 

Det är läskigt att utmana sina rädslor, det är läskigt att utmana sina sanningar, och det är läskigt att kliva utanför trygghetszonen, och det är det bästa jag någonsin gjort. Det finns ett talesätt som lyder ungefär såhär; ’Det kan kännas skrämmande att genomföra en stor livsförändring, men ångesten av att inte förändras skrämmer mer’.

I strävan efter nya insikter och nya vinklar på vad jag uppfattar som min sanning så välkomnar jag varje möjlighet som ges att utmana och omvärdera mina sanningar.

 

Tack för möjligheten…

 

 

Sharing is caring:

Dennis Ariton

Diplomerad NLP Master Practitioner enligt ECNLP standard. Driver tillsammans med sin fru Petra företagen Ariton Resource Consulting, Ariton Förlag och ARC Publishing.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial