Harm och besvärliga människor

Min kompis Harm och besvärliga människorhade inte mått så bra efter att han blivit nekad visum till England där hans partner bor. Han var mycket nedslagen över beskedet. Men han har en amerikansk livscoach, som hjälper honom att våga ta för sig mer av livet.

Han övar på att inte vara en person som ska vara alla andra till lags, hela tiden, utan en som står upp för sin sak och sina behov.

Häromkvällen när vi var ute på restaurang, diskuterade han med kyparen om vilken sorts kött han ville ha. Det var klart och tydligt att det han önskade sig fanns tillgängligt. Han kände sig förväntansfull.

Jag fick in min rykande fajita först, men min kompis fick vänta ett bra tag till på sin rätt. När den väl serverades, började han peta i maten. Det var en stor köttbit. Ganska tunn. Med massor av brunsås ovanpå.

Han började gestikulera och diskutera med kyparen om någonting på arabiska, som jag inte förstod. Min kompis förklarade att han gjort klart för servitören att det han ville ha var en kraftig bit kött, INTE tunn.

Flera servitörer kom fram till bordet. Min kompis argumenterade för sin sak, innan han mötte en serviceinriktad respons. Han sträckte, i en dramatiskt gest, tallriken till kyparen för att avlägsna den från bordet.

Föreställningens första akt avslutades med att tallriken fördes ut ur salen.

– Tidigare hade jag aldrig våga säga någonting, förklarade han: Då hade jag bara tigit, lidit och harmats. Men så är det casino online inte längre.

Härmed inleddes akt II.

Kyparen anlände till bordet igen. Han förklarade för min kompis att de inte hade så grovt kött som han önskade sig, men att han kan beställa vad som helst annars på menyn.

Jag frågade mig själv: Hur bra är jag själv egentligen på att vara besvärlig? Och varför kallas det, egentligen, att vara besvärlig, när det enda det handlar om är att man lyssnar på sina egna behov och uttrycker dem?

Så i stället för att, stånga sig blodig, över hur nonchalant någon annan tar sig rätten att behandla oss, gör vi det enda som står i vår makt. Vilket är att visa oss själv i handling att vi förtjänar mer.

Är inte det enda sättet att slippa bära runt på harm? Att lägga det där det hör hemma?

Akt III avslutades med att min kompis nya maträtt, placerades framför honom, och han började belåtet att äta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial