Hjärtats bergochdalbana

Av Linda Frithiof, sångerska och låtskrivare

Är jag drogberoende? Funderar över det ibland. Den aktuella drogen är i så fall en cocktail på adrenalin, serotonin och endorfiner. Tillsammans ger de en känsla av eufori. Jag känner den varje gång vi har flyt i studion, när sången sitter som en smäck, vi smider planer, utformar strategier och tidsplaner. Målbilden är kittlande och vägen dit ser glasklar ut. Inser att jag i alla fall är en obotlig optimist vilket konstant närs av den ljuva känslan som infinner sig vid varje tecken på framgång. Dessa ljuvliga kemikalier som drar igång helt naturligt och fyller min kropp med ett välbehagligt lyckorus. Jag njuter av det, hjärnan går som på turbo och jag blir oerhört effektiv. Det kan hålla i sig flera timmar, ibland dagar men tillslut måste jag börja stoppa det eftersom detta även innebär ett slags stresspåslag i hela kroppen som dessvärre kostar energi. Men det är roligt och inspirerande. Många bra idéer föds ur det och jag tar stora kliv framåt.

Sen kommer vardagen – genomförandet och leveransen. Jag kämpar på med låtarna och allt annat med målet tydligt i sikte men efter ett tag kommer alltid en viss liten kompis på besök. Låt mig presentera Fröken Tvivel. Fröken Tvivel gör sina regelbundna besök, det kan man lita på. När tempot dras ner och ofta när ny information eller feedback dyker upp är hon en väntad besökare. Hon har med sig kakor fyllda av funderingar som ofta leder till misströstan som slukar min energi och får mig att ifrågasätta hela projektet. Kanske hänger det ihop med insikten att jag är optimist? Nu sprang jag iväg i tanken igen och som alltid i min eufori tar jag för givet att allt ska bli som jag vill och hoppas på. Min naiva idiot. De runt omkring mig som stöttar mig i dessa stunder är också idioter som har gått på min drömbild och optimistiska vision.

Jag resonerar med mig själv fram och tillbaka. Jag är ju trots allt redan en bit på väg så det finns ingen återvändo nu med heder i behåll så jag få helt enkelt bita ihop. Gräva vidare i gyttjan och paddla mig sakta framåt. Det gör jag också, gång på gång. När jag några dagar senare tittar tillbaka så ser jag vägen jag paddlat, de stora stenar jag har lyckats passera, de strida strömmarna och den snåriga vassen jag tagit mig igenom. Vägen bildar faktiskt ett vackert mönster. Ett mönster av mod, kämparanda och envishet. Synen och resultatet gör mig stolt och ger mig kraft. Återigen väcks känslan och doften av framgång. Det kanske är en riktigt bra och genialisk idé ändå, när allt kommer omkring. Och den är dessutom min. Igen fylls mitt inre väsen av de välbehagliga drogerna fulla av lycka och förväntan. Min färd fortsätter, resan mot mitt mål har ju trots allt bara börjat. Just nu känns det fantastiskt men jag är väl medveten om att Fröken Tvivel och hennes kakor kommer fortsätta med sina regelbundna besök. Vem sitter inne på sanningen? Livet.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial