Höga hästar

Av Håkan Lindgren

Det är väldigt enkelt att sitta på sina höga hästar när man utan att sticka ut passar in i den mall man själv anser vara den rätta. Sveriges första kvinnliga finansminister, Anne Wibble, ansåg att var och en borde ha minst en årslön på banken som buffert för oförutsedda händelser. Kanske är det inte nödvändigtvis att sätta sig på sina höga hästar, men gemensamt för de två är att de visar på en tydligt orealistisk syn på omvärlden.
En annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som därför engagerar och ibland också upprör när somliga visar på sällsynt oförmåga att sätta sig in i andras människor situation är den om ofrivillig barnlöshet. Alla människor ser inte ut som den traditionella kärnfamiljen med mamma, pappa och två barn, helst en pojke och en flicka (dock i frivillig ordning; man måste ju vara modern och inte insistera på att den förstfödde är ett gossebarn). Inte nog med att människor skiljer sig, nu för tiden ser familjerna ut hur som helst.
Att två personer av samma kön får lov att gifta sig kan vara svårt nog att svälja, för visst kan man tycka sig ha rätt att uttrycka åsikter om vad andra människor har för sig i sängkammaren. Eller? Och vad ska grannarna säga om en sådan situation kommer alltför nära den egna familjen?

Nu kräver dessa homopar dessutom rätten att få barn. Nej, men vart är vi på väg egentligen? Ett barn ska ha en mamma och en pappa. Det står i bibeln och så är naturen skapad.

Man får givetvis lov att ha sin egen åsikt. Men när man försöker övertyga världen om att den är den enda rätta, att inte låta två människor älska varandra för att de inte ser ut som man själv gör, att hävda att deras kärlek inte ser likadan ut och inte är lika mycket värd, då går man för långt. Så länge två människor älskar varandra utan att göra någon illa, kan jag inte förstå hur någon kan tycka att det är fel. På något sätt.
Självklart finns det aspekter som kan diskuteras när det gäller att skaffa barn i ett homosexuellt par. Alla kan inte besvaras och bemötas med enkla argument. Det finns kanske inte en sanning som det gäller att komma fram till, inte en lösning som tillfredsställer allas åsikter.
Ett barn bör ha både manliga och kvinnliga förebilder. Det håller jag med om. Men de måste inte finnas i den direkta familjen. Familjen runt omkring, vänner, grannar och lärare kan utgöra utmärkta förebilder.
Den mycket hårdare frågan är den om surrogatmödraskap. Ska det tillåtas överhuvudtaget? Ska det vara lagligt för heterosexuella par som, inte kan få barn på vanligt sätt, men förbjudet för homosexuella? Frågan kan tyckas absurd, men den finns, tyvärr.
Är en surrogatmamma att likställa med en prostituerad? Är det en fråga om att hon säljer sin kropp, att de blivande föräldrarna tillämpar och förespråkar barnhandel?
Eller, har en vuxen kvinna rätt att själv bestämma över sin kropp? Hon får enligt lagen donera sin livmoder till en kvinna vars egen livmoder inte kan ge henne barn. Är donation av organ enklare att acceptera än ett ”lån” av samma livmoder? Är de psykologiska effekterna av en sådan operation mindre än för ett surrogatmödraskap? Kanske ska jag precisera att jag i min ”värld” utgår från att vi skiljer på äggdonator och på surrogatmamma. Det är alltså inte tal om en senare adoption av surrogatmammans biologiska barn.

Homosexualitet har funnits i alla tider och är ingen modefluga. Genom åren har homosexuella mer eller mindre tvingats att gömma sig, att leva ett dubbelliv med en yttre personlighet och en annan inre. Någonting annat skulle ha inneburit, och kanske är det fortfarande så för somliga, ett avbrott i karriären eller diskriminering av olika slag.
I dag behöver många av oss bögar och flator inte längre gömma oss. Men kampen för acceptans är inte över. För transpersoner och andra grupper är det långt ifrån lika lätt. Spott och spe med risk för misshandel möter dem fortfarande när de visar sig ute. Så får det inte lov att vara. Ingen, jag säger ingen, ska behöva lida så.

För en regnbågsfamilj är det svårt att gömma sig. Barn måste till dagis, skola och sjukvård. För egen del, två män med en liten tjej, har vi aldrig stött på några problem runt omkring oss. Men, det tog oss över tre år att få vår dotter erkänd som fransyska efter födseln i Ryssland. Misstankar om surrogatmödraskap, som är förbjudet i Frankrike och som vi aldrig kan erkänna, gjorde processen både lång och omständlig. Lyckligtvis fick vi inresetillstånd och kunde komma hem till Frankrike efter två månader. Nu återstår adoptionsprocessen, eftersom maken är biologisk pappa och jag själv fortfarande inte har några legala rättigheter.
Det är mer än okej att älska sig själv. Det är också normalt att inte älska alla andra. Men det är inte normalt att inte acceptera att andra älskar varandra. Det behöver faktiskt inte vara så svårt. Kärlek är inte svårt. Brist på densamma, eller motsatsen, kan dock vara det. Hur, och varför, känner somliga behov av att lägga ytterligare börda på dessa axlar?

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

4 reaktioner till “Höga hästar

  • 2018/02/21 kl. 18:36
    Permalink

    Tack, Håkan, för en intressant krönika. Ja, man kan verkligen fråga sig hur kärlek kan vara så kontroversiellt. Surrogatmödraskap kan jag mer förstå. Själv tycker jag det är viktigt att det genomförs på ett kontrollerat sätt. Ingen ska tvingas, eller känna sig tvingad in i en sådan överenskommelse. Ingen ska heller göra det för ekonomisk vinning skull. Nu ska jag erkänna att jag inte vet riktigt hur det går till, vad gäller eventuell ersättning. Det är det jag menar med ett kontrollerat sätt. Ingen ska utnyttjas eller fara illa, men i de fall en kvinna vill ”låna ut” sin livmoder till ett par som längtar efter barn, så är det ju helt okej. Slutligen vill jag bara säga; Kärlek är något vackert, låt barnen få massor oavsett hur många mammor, eller pappor som finns omkring dem.

    Svar
  • 2018/02/21 kl. 19:16
    Permalink

    Kloka ord håkan

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial