Hycklare och fiskätande vegetarianer

Hycklare och fiskätande vegetarianerHäromdagen var jag ute och gled på en stor flod med en britt, en egyptier och en norska. Efter båtturen beslöt vi oss för att hitta ett ställe att äta på. Britten frågade mig vad jag äter.

Jag svarade, att jag är vegetarian. Ja, bara så där av gammal vana. Fastän, jag faktiskt äter fisk numer. Han sa då, att han också är vegetarian… fast han också äter fisk. Han gav mig en mer korrekt benämning på det, han sa att han är en hycklare. Vi skrattade och jag tänkte. Ja, varför säger jag att jag är vegetarian egentligen, när jag inte är det längre?

Jag och norskan satt i baksätet, medan britten och egyptiern satt fram, då vi färdades genom staden gator. Vi talade om personlig utveckling. Av ren bekvämlighet, började vi tala norska och svenska med varandra. De i framsätet, som inte förstod ett ord av vad vi diskuterade, då deras modersmål är arabiska och engelska, började visa oro för om vi pratade om dem. Britten, som är en förebild för många människor i flera länder skrattade och sa:”Ja, vi är oroliga att ni pratar illa om oss, där bak i baksätet, men vi är precis lika oroliga för att ni inte pratar om oss. Båda är lika illa! Sedan citerade han Oscar Wilde: ”Om det finns något som är värre än att bli omtalad, så är det att inte bli omtalad.”

Ett moment 22, skulle man kunna säga.

Utomlands stöter jag på det hela tiden, att jag inte förstår vad andra säger. Ja, visst är det underligt att alla inte talar svenska!? Och jag måste erkänna att jag också ofta undrar om de talar om mig eller inte. Just för att jag inte förstår språket. Vilket kanske är väldigt egocentriskt? Eller så är det bara mänskligt? Och paradoxen, om de inte gör det, vad är då anledningen till det? Är jag så ointressant? Så, när britten skämtade, var det nog med en gnutta allvar bakom det ändå.

Men vad är viktigast egentligen? Att visa den sida av sig själv som är den man önskar att man vore? Eller att blotta den del av sig själv som faktiskt är en realistisk bild av var man befinner sig just nu? Det talas ju så mycket om: ”Fake it till you make it”. Fast det är klart. Jag är ju inte intresserad av att bli riktig vegetarian igen. Men betyder det att jag är en hycklare? Kanske är det korrekt, eftersom det är en sanning med viss modifikation. Men, ibland känns det bara enklare att säga vegetarian, eftersom jag mest äter grönt och vet av erfarenhet att otydlighet på den fronten kan leda raka vägen till en kött- och grillrestaurang, och då är det liksom kört.

Och är det inte så, att sann personlig utveckling handlar om att inte alltid ta sig själv på så stort allvar, i alla situationer, utan att istället kunna skratta åt sig själv? Har vi inte alla lite tokiga tankar ibland? Eller vad tror du?

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial