Ibland överraskar verkligheten mig själv – om att våga vara en förebild för andra…

LouPå väg till ridningen. Sitter på bussen. Njuter av tystnaden. Bussen stannar och jag hör en kvinna som säger: – Kom vi hoppar på den här bussen, så kan vi vänta på den rätta bussen vid ändhållplatsen. Den ”rätta bussen” tänker jag. Hinner inte tänka klart tanken förrän drygt 30 andraklassare äntrar bussen, livligt hojtande om vilka platser de ska sätta sig på… och med vem. Några knör ihop sig tre och tre… och några tittar långt i fjärran och får två hela säten alldeles för sig själva. Fröknarna, som jag kallade dem när jag gick i småskolan, dirigerar vissa barn till bestämda platser – de barn som uppgett att de är åksjuka. Fröknarna berättar för dessa barn att de ska sitta i åkriktningen och gärna långt fram i bussen utifall att det skulle komma något olämpligt från magtrakten.

Lille Simon – en av de åksjuka – får sitta jämte mig. Gott tänkte jag och funderade lite på ”när det där som brukar komma efter ett tag i en krängande buss” skulle komma och försökte tänka ut vad jag i så fall skulle göra, om och när det kommer… Mina tankar avbröts av att lille Simon ganska snabbt hade andra planer än ”Fröken” gällande var han skulle sitta. Simon hade bestämt att bästa platsen i bussen – var längst bak… Fröken som placerat honom jämte mig, förklarade snabbt: – Nej Simon, där kan du inte sitta. Längst bak i bussen är där man blir som mest åksjuk. Simon ger sig dock inte, utan reser sig utan tillåtelse och ska bege sig bakåt i bussen. Fröken tar då tag i honom… OCH det är här det börjar.

– Simon om inte du gör som jag säger nu så kommer inte den här dagen bli en bra dag för dig… HOT NR 1…

Simon reser sig upp igen för han vill åtminstone stå upp i mittgången och Fröken fortsätter:

– Simon nu sätter du dig. Det är farligt att stå upp i bussen. Vad tror du händer om du inte sätter dig ner… HOT NR 2…

Att hon själv stod upp i bussen och att även  den andra Fröken gjorde det, verkade i hennes värld inte speciellt relevant.

Jag försökte prata med Simon och hann inte mer än halvvägs in i meningen innan Fröken svarade åt honom. Jag insåg att om jag ville säga något så var jag tvungen att säga det över huvudet på pojken… för jag ville att han skulle höra…

– Tänk, sa jag… nu vänd till Fröken, sån’  var jag också när jag var liten… ifrågasatte de vuxnas sanningar och fann mig inte i att bli placerad där jag inte ville vara. Jag gick alltid mina egna vägar och jag måste säga att det gått väldigt bra för mig ändå. Som svar på detta fick jag: – Ja, vi har några sådana här (underförstått bråkstakar), men de flesta sitter tysta och stilla och gör som de blir tillsagda. Jag svarar: – Precis som soldaterna i krig, de lyder också order och ifrågasätter inte… Undrar om det är det bästa sättet att uppfostra unga människor på. I min värld, fortsatte jag, tycker jag att det är bra att människor tänker själva och frågan som jag ställer mig är: Varför kan inte Simon få sitta där han vill? I mina ögon upplever jag Simon som en människa som själv vill bestämma över sitt liv och jag tror att det kommer att bli något stort av honom.

Simon hade vid det här laget lämnat platsen och begett sig bakåt i bussen… och åksjukan – den tog han uppenbarligen inte med sig…

Efter att ha stigit av bussen för att bege mig till stallet och sett alla barnen åka vidare, funderade jag över om det kanske trots allt funnits någon i mitt liv när jag var liten som stått upp för mig och bejakat mig för den jag är… och inte försökt anpassa mig så att jag skulle likna alla de andra barnen… Kanske denna person hjälpte mig att överlista min barndoms mörka stunder och gav mig den kraft som jag så innerligt behövde för att bli en fri tänkande människa…

Kanske kan även du vara just den personen för en annan människa… när du minst anar det…

 

Lou Hedström Bokinge
www.inspirationsforelasare.se

Sharing is caring:

Lou Hedström Bokinge

Lou är civilekonom och teolog – men främst människa. Firar 14 år som egenföretagare och inspirationsföreläsare inom personlig utveckling, kommunikation och ekonomi. I sina föreläsningar inspirerar hon dig utifrån sin egen livsresa där hon bl.a. tre år efter att ha brutit ryggen i en svår ridolycka besteg Kebnekaises sydtopp. Lou vill förmedla att även om du har varit med om svåra saker i ditt liv, så är det aldrig för sent att utveckla dina inneboende talanger och hitta din inre kraft.

En reaktion till “Ibland överraskar verkligheten mig själv – om att våga vara en förebild för andra…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial