Livshungrig

Av Petronella Simonsbacka

Jag står inne på toaletten och stirrar på mig själv i spegeln. Lång mörkblå sjukhuskofta över den vita särken. I övrigt ser jag frisk ut. Med håret i tofs och osminkad men fräsch. Jag lyfter upp mobiltelefonen och tar en selfie rätt in i spegeln. En bild på mig själv lutad mot det vita kaklet bakom mig. Läkarna har hittat något hårt i min mage, okänt vad, och i morgon ska jag sövas och skäras upp. Äggstockarna ska bort, bukhinnan också, äggledarna, livmodern och blindtarmen. Kort sagt: Allt som kan avvaras. Bara ifall… Ifall det hårda i min mage är cancer.
Dagen efter väckts jag efter narkosen av min läkare. Hon verkar glad. ”Du, det såg bra ut när jag öppnade dig. Helt normalt. Jag ville bara säga det.”

Man vet aldrig vad som finns under ytan på en människa. Ibland hjälper det inte ens att skära upp folk och rent fysiskt ta sig en titt inuti. Det döljer sig alltid mycket mer under ytan. I mitt fall var det äggstockscancer som låg och lurade. Fotografiet på mig själv i sjukhuskoftan våren 2015 var början på en lång resa, som inte bara innehöll dödsrädsla och cytostatika utan även något ännu mer fundamentalt: En uppgörelse med livet som jag ännu inte är färdig med.

Då funderade jag på vad jag ville göra om jag fick bli frisk. Nu när jag är cancerfri sedan två år funderar jag mer över vad jag kan leva med. Det är inte längre stora projekt eller långa resor som jag längtar efter. Jag har ingen bucket list. Tänker inte hoppa fallskärm i Anderna eller promenera på Kinesiska muren. Jag vill bara älska att leva och göra det nu. Livet är inte längre något som ska börja längre fram, något jag hinner med så småningom. Livet är flyktigt. Det rinner mellan fingrarna. Man förlorar det lätt. Så jag vill leva. Här och nu. Bara glädjas över att finnas till. Men hur får man utrymme för en sådan attityd i dagens samhälle som präglas av produktion, tempo, maskiner och inte sällan en slit och släng-attityd gentemot människor? Nähä, den där var defekt, släng in en annan människa. I produktionen. På linjen.

Jag har inte livets alla svar, bara en tydligare bild av vad som är viktigt för mig. Mitt jobb nu är att försöka respektera och lära känna mitt nya jag. Den människa jag har blivit efter cancern.

Just nu går jag en skrivarutbildning, Skriv ditt liv, på Bergslagens folkhögskola. Jag arbetar på en bok om min cancerresa, en berättelse som än så länge har samma namn som min blogg: Livshungrig. För det är så det är: Jag är hungrig på livet och det hoppas jag på att alla människor kan få vara. Livet är sig självt nog. Det finns inget större än att leva – och gilla att göra det. Den som älskar livet kan åstadkomma positiva underverk. Ingenting överhuvudtaget gör det värt att gå upp på morgonen och hata den nya dagen. Det är inte så det ska vara. Livet ska inte bara överlevas.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “Livshungrig

  • 2018/01/25 kl. 12:21
    Permalink

    Hej Petronella. Tack för en bra krönika. Jag tror att de flesta av oss är livshungriga, men vi har en tendens att glömma bort det i allt runt omkring som påverkar oss. Ibland behövs det något riktigt dramatiskt som ruskar om oss, för att vi ska minnas vad som är viktigt. ”Slit-släng- attityd gentemot människor” var ett intressant uttryck. Det tar jag med mig och funderar mer på. Lycka till med ditt fortsatta skrivande.

    Svar
  • 2018/02/01 kl. 09:37
    Permalink

    Tusen tack! Jag är glad att du gillar krönikan : )
    Ja, det är så sant att man lätt glömmer bort både sig själv och sin livshunger i ett hav av kompromisser. Ofta kanske det inte gör så mycket, men när man får en tankeställare i livet så… ändrar man inställning till mycket av det ”normala”. Vad man själv vill och känner är viktigt. Ha en härlig dag!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial