Mitt lyckliga liv började med en trasig barndom

Av Päivi Karabetian

Musikläraren hade gett oss varsitt papper. Jag blickade ner på texten Ikaros av Afzelius. ”När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag skräckbilder tydligast av allt.” I min hand höll jag en kort beskrivning av mitt liv, så som jag hade levt fram tills mitt dåvarande femtonde år. Jag ställde mig upp på darriga ben och sjöng för min själ. Min ångest vibrerade ut i rummet och låg där och dallrade tills jag sexton år gammal knuffades ut från familjen och hemmet och både förlorade och vann mitt liv.

Pusselbitarna som utgör min barndom går inte att lappa ihop. I bakgrunden gråter mamma, för hon vill bli förlåten. Jag säger till henne att hålla käften. Som tröst säger jag att hon hade gjort så gott hon hade kunnat. Det är inte sant. Jag är glad för att hon gav mig den bästa gåvan en författare kan få, en taskig barndom. Min själ är trasig och solkig, bär på skam och skuld för det som gjordes med min kropp och mitt sinne, men den är åtminstone min egen. Jag är lycklig, för jag har så mycket stoff att skriva om att det räcker en hel livstid.

Det var de där pusselbitarna och rekonstruktionerna av min barndom. Tack och lov för blackouts! Hur många gånger pappa utnyttjade mig vet jag inte, kanske en gång, ingen gång, alla gånger. Eller blandar jag ihop kränkningarna med porrfilmerna på storfilmsduken i vardagsrummet? De lärde mig att alla kvinnor var horor och även när de protesterade ville de bli knullade. Mamma var också en sådan och därför måste pappa ta henne tills hon grät.  Jag minns hur pappa drog henne från håret, hur han släpade henne över tröskelspikarna som rev hennes rygg blodig, hur mamma skrek mellan tårarna att vi måste gå och lägga oss.

Min storebror hette Ari. Han ramlade i ett dike och hans syssling såg när änglarna bar honom till himlen. Hans femåriga liv hade inte varit så mycket att hurra för. Horungen hade kommit till med kniven mot mammas strupe, bara för att hon ville på dans och liftade på vägen. Om Ari inte hade drunknat skulle han ha fått en annan död, kanske ett kast mot elementet en gång för mycket, kanske slutat livet som knarkare. Jag har förresten brorsan att tacka för mitt liv, för pappa mjuknade efter begravningen. Mitt liv skulle ha varit mycket värre om Ari hade levt, men jag överlevde tack vare Aris död.

Med Aris död kom förbannelsen in i vårt liv. Pappa blev galen varje skottår. Tre år levde vi ett vanligt liv men på skottåret drog pappa upp allt som var gott och lät ondskan vandra bland oss.  På mitt åttonde år, det andra skottåret, kröp jag ner i pappas säng för han ville att jag skulle dra i hans lem, för mamma var på BB och kunde inte. På mitt tolfte år gömde jag mina syskon i mitt rum och ringde till polisen, medan pappa studsade mamma mot väggarna. På mitt sextonde år, som i ett annat liv var mitt sista, tog pappa fram brödkniven. Pappa, du som är i himmelen, eller var fan du nu är, minns du att jag var redo att dö? Vi skulle ha mött halvvägs om inte mamma hade kastat ut mig. Ärligt talat minns jag inte hur vi körde pappa till psyket varje skottår. Pappa tog över bilratten och skulle ha rammat broräcket om inte mammas vilja att leva hade varit större än pappas vilja att skada. Jag minns de svarta grindarna till Restad Gård och känslan av lättnad när de slöt tätt efter oss. Pappa skulle lappas ihop, så pass att han höll till nästa skottår.

De magiska inslagen i mitt liv fick jag mig att inte tappa hoppet på ett lyckligt sagoslut. Ondskan och viljan låg bortom människan, så måste det vara. Jag letade efter Ari i varje nyfött barn, samtalade med honom och Gud när jag lekte på hans grav. Nattvaken med mamma. Själarna och den svartklädda kvinnan som förutspått Aris död, gick med tunga steg i trapporna, och när de kom fram till någon som sov och inte kände till ondskan skulle de kliva in. Pappa var snäll alla åren utom skottåren för de hade förbannelsen stulit.

Snart blir jag lycklig och tackar för min barndom. Först ska jag bara bli av med oskulden, en eftertraktad vara som inte ägs av mig utan av den som hittar den först. Fyllegubbarna vid köksbordet väntar på mitt femtonde år. Medan min två år äldre syssling hade öppen mottagning i mammas och pappas sovrum gick jag till skogs och blev av med skiten. Fyra år senare stod jag på barrikaderna och stred för rätten till min kropp, till min lust, till rätten att hata män. Det var då jag träffade han som såg rakt igenom mig.

Trettio år senare har jag lämnat min barndom och arbetarklassen. Mina högskoleutbildningar kan inte stilla min oro. Varje natt flyr min själ, flyttar in och ut ur villor och lägenheter och byter skepnad, så fort jag blundar och slutar låtsas. Jag kan leva med min trasiga själ, så länge jag kommer ihåg att andas. Utan min barndom hade jag inte blivit mig själv och det tackar jag mamma och pappa för trots att det skorrar falskt.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “Mitt lyckliga liv började med en trasig barndom

  • 2018/05/01 kl. 14:47
    Permalink

    Otroligt starkt skrivet

    Svar
  • 2018/05/16 kl. 20:46
    Permalink

    Tack Päivi för din otroliga berättelse. Jag kan aldrig förstå hur du har haft det, men kan tänka mig kluvenheten du måste känna när de som ska älska dig som allra mest har behandlat dig såhär.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial