När lamporna släcks

Av Birgitta Boo

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Det finns ju inga stjärnor, där inget mörker är

Så skrev min lärare i min poesibok för många år sedan.
Det händer ganska ofta att jag tänker på de här orden och också känner en viss förtröstan i vetskapen om att stjärnorna finns där uppe, i mörkret, även om jag inte längre kan se dem. Då kan jag vila lugnt och tryggt i att några saker är oföränderliga när allt annat omkring mig förändras.

När jag tappade synen för två år sedan, släcktes lamporna ner i rask takt. Efterhand som mörkret och dimman omslöt mig, blev det allt svårare att vara jag. Jag hamnade i en svår identitetskris efter hand som jag såg allt sämre. Frågorna jag ställde mig var: ”Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Vad är meningen att jag ska lära mig av det här?

Samtidigt som min tillvaro fylldes av nya praktiska saker jag behövde lära mig, tillbringade jag mycket tid med att sörja och grubbla över mitt öde. Det var så mycket jag hade tänkt göra när jag uppnådde pensionsåldern som jag nu inte skulle kunna förverkliga. Jag tyckte oerhört synd om mig själv…

Jag kände mig som en ensam guldfisk i en glaskupa som irrade runt, helt förvirrad, utan någon som helst fast punkt i tillvaron. Du såg mig där inne, men jag såg inte dig. Du var kvar där ute och levde ditt liv som om ingenting hade hänt, och där passade jag inte längre in.
Inte förrän jag förmådde känna tacksamhet för de små sakerna i livet, kunde jag gå vidare ur min sorg och självömkan. Jag är ganska säker på att den stackars guldfisken som irrar runt, är tacksam för att han fortfarande kan simma.

Jag hade en dröm om att börja skriva. Så fick jag en dator med talsyntes. Nu tändes hoppet om att kunna förverkliga, om inte alla, så i varje fall någon av, mina drömmar. När jag började använda de tekniska hjälpmedel som fanns, kunde jag förmå mig att känna tacksamhet för dem. Jag skrev som besatt, startade en blogg, skrev noveller och dagboksanteckningar. Allt detta i någon slags iver att hitta en kanal ut till omgivningen.

Det var en bra början på det som så småningom skulle leda till någon sorts acceptans. Jag slutade med att försöka förändra det jag inte kan och började förändra det jag kan i stället.
Det var då det blev möjligt att hitta guldkorn i tillvaron och kunna känna tacksamhet för dem. Någonstans inom mig vet jag att det finns små guldkorn överallt. De är förstås svårare att hitta utan syn, men även en blind höna som jag, kan hitta dem. Det gäller bara att ha ett öppet sinnelag. När jag lyckades släppa taget och slutade klamra mig fast vid att till varje pris försöka förstå varför, blev livet enklare. En del saker är det inte ens meningen att jag ska förstå.

Nu är i stort sett alla lamporna släckta runt omkring mig och jag lever numera i en skuggvärld. I den världen finns inte längre några sociala signaler, jag kan inte följa ditt kroppsspråk eller besvara ditt leende. Det är nog det jag saknar allra mest. Att inte kunna tolka mänskliga signaler som ett varmt ögonkast. Med tanke på hur mycket jag förr kunde utläsa i dina ögon, blir du numera tvungen att uttala dina känslor för att jag ska kunna förstå dem. Insikten om att vi kommer att få svårt att nå varandra framöver är svår. Men jag är fast övertygad om att det går. Bara du vågar försöka nå mig så lovar jag att släppa in dig.

En del vänner valde att försvinna när jag tappade synen. De trodde nog att jag skulle bli svår att umgås med och mer hjälpbehövande än jag blev. En del ryggade inte tillbaka utan stod kvar vid min sida. Från dem får jag ibland höra att de är djupt imponerade över hur bra jag klarar mig och kallar mig för en kämpe. Inte minst när jag öppnar nya dörrar efter hand som de gamla stängs för mig. Det är sådan jag är. Går inte det ena får jag prova något annat. Som en sådan där rysk docka, med rund botten, ni vet. Om man petar omkull mig reser jag mig alltid igen och försöker på nytt, eller provar något annat. Jag tror att det är min styrka.

I vissa avseenden måste jag numera förlita mig på hjälp från andra människor. Eftersom jag i grund och botten är en mycket självständig kvinna har jag oerhört svårt att be om hjälp. Det är något jag måste lära mig. Jag har märkt att omgivningen ibland känner sig osäker på hur mycket jag klarar av. De vet inte om och när de ska erbjuda mig hjälp. Därför är det så viktigt att jag som synskadad, lär mig att vara tydlig. Det är ingen som är tankeläsare och frågar jag inte får jag ingen hjälp. Det syns inte utanpå mig att jag inte ser.

Jag är inte rädd för mörkret – jag vet ju att ljuset finns där. Jag är bara rädd för att bli lämnad ensam i min glasbubbla.
Var inte rädd för att knacka på den och säg: ”Hej, här är jag och jag ser dig”.

I själ och hjärta är jag densamma som jag alltid har varit. Det är synen som har försvunnit – inte jag.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

3 reaktioner till “När lamporna släcks

  • 2018/02/08 kl. 16:47
    Permalink

    Tack Birgitta, för dina kloka ord. Du berör så många viktiga saker, rädslan över att inte vara den man tidigare varit, andras problem med att se ens situation, men också din tacksamhet över de hjälpmedel som finns. Nu handlar inte denna krönika om mig, men jag måste ändå få inflika hur lycklig jag var en gång över att få en rollator, medan min väninna bara grät i telefonen. Jag tycker att du skildrar tacksamheten så väl i din text. Din krönika utstrålar också hopp och får oss andra att se på en förlorad syn ur ett annat perspektiv. Jag tycker att det är bra att du har modet att tala om vad du behöver och om vi glömmer att knacka på, bara påminn oss.

    Svar
    • 2018/02/08 kl. 18:55
      Permalink

      Tack för dina vänliga ord.

      Svar
  • 2018/02/08 kl. 23:35
    Permalink

    Så imponerad jag är över ditt sätt att uttrycka dig och bearbeta din situation.
    Du inger hopp även när livet är tufft. kram

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial