När livet kom emellan

Av Monica Ivesköld

”Det får du läsa mer om på internet”, sa först den ena läkaren och sedan den andre. Internet är ett förträffligt verktyg. Via Google och sökmotorerna kan vi leta upp och få förklaringar, utöka vår kunskap. Däremot är det kanske inte vad jag skulle rekommendera i samband med sjukdomar och oro. För mig känns det alltför lättvindigt att kasta över ansvaret på en dator. Beror det på okunnighet eller lättja? En annan sak som kan irritera, är att en läkare sällan ger besked på alternativa metoder för läkningen.

Det går inte med ord att beskriva vad dessa påståenden fick oss att känna men stress, förtvivlan, maktlöshet och ilska, var några av de
känslor som speglades. Den första tanken var att läkarna var ointresserade eller okunniga. Tanken for vidare som en projektil till att
svaret handlade om tid, eller rättare sagt tidsbrist. Ingen läkare har tid att förklara för patienten. Mitt i all vår frustration undrade vi om de hade gjort samma sak om vi hade haft cancer. Att kasta en diagnos i ansiktet utan att iaktta de känslor och tankar den framkallar, är nonchalant. Saknar läkarkåren empati? I sådant fall borde det bli en omedelbar förändring i läkarutbildningen och empati bör stå överst i studieplanen.

Att ta in information om en sjukdom, en livsförändring med ny vändning, är omskakande och omvälvande. Det måste även en läkare förstå.
Insikten slog oss i huvudet och skapade ett djupt inre sår som inte syntes. Ett sår som aldrig läks. Ärrbildningen är för livet med taggar som fortplantar sig till hjärtat. Vi tappade fotfästet. För mig kändes det som om en osynlig jätte hade satt sig på bröstkorgen vilket tog andan ur mig.
I den situationen hade jag varit tacksam om jag fått lindring i form av tips som kunde göra vardagen enklare, någon som berättade för mig att det fanns lösningar och framtida möjligheter som jag i min förtvivlan inte själv kunde finna på internet.

Att leta möjligheter på internet blev ingen positiv upplevelse. Jag hittade skrämmande upplysningar som gjorde att oron förvandlades till ångest. Vardagen blev ännu mer skrämmande än i min fantasi. En fantasifull patient kan lätt bli hypokondriker av all den information som finns. Vi gör egna tolkningar av vad det står. Hur kan man komma på idén att hänvisa till något så opersonligt? Skriftlig envägskommunikation är ett misslyckande. Vi har fem logiska nivåer i vår tolkning. Hur skulle vi tolka det budskap som slog emot oss?
Jag vill inte ha diagnosen
Jag vill inte ha diagnosen
Jag vill inte ha diagnosen
Jag vill inte ha diagnosen
Jag vill inte ha diagnosen

Jag tycker att alla läkare borde lära sig känna till alternativa metoder och upplysa om dem. Det är tur att mediciner finns men av erfarenhet vet jag numera att det finns alternativ. Många läkare står maktlösa och har blivit ”kidnappade” av läkemedelsbolagen som kanske till och med varit med och betalt delar av deras utbildning. I ett annat sammanhang hade vi kanske talat om korruption.

Varför ska det vara så svårt att som läkare, ta sig tid att informera patienten? Att slippa tankarna som skapar stress och oro, är ett
argument som duger. Stress skapar nya sjukdomar, ny kostnad för samhället, ny medicinering. Idag tar en läkare sig an fallet utifrån sin
profession. Skulle stressen sedan skapa en depression, hänvisas du till en annan läkare. Det känns som om vi är brickor i ett spel, lätta att flytta omkring. Blir vi besvärliga, går det enkelt att sopa ner oss i skräpbingen.

Jag anser att vi behöver en kompletterande utbildning i Sverige för sjukvårdspersonal och omgivning, en kurs i hur vi gemensamt kan
entusiasmera och inspirera varandra. Ge varandra motivation att orka leva med det som inte syns på ytan.

Min förhoppning är att läkare slutar hänvisa till internet och i stället har en uppsjö av praktiska tips för att underlätta vardagen för den det berör. Färdiga små handböcker bör finnas som kan vara till hjälp för oss som drabbas och i vilka vi hittar tips för alternativa metoder som med fördel kan användas som ett komplement till mediciner.

I min berättelse kom livet emellan, vi miste vår livsdröm och det tog tid att hitta tillbaka. Tänk så mycket enklare allt hade varit om vi från början hade blivit ömsint behandlade och mötts med respekt för vår förtvivlan. I stället har det tagit oss tio år att på egen hand utforska det som kunde varit en realitet från början.

Fram för medkänsla och deltagande från läkaren, en inlevelse från medmänniskorna med förståelse och medlidande.
Jag vet att detta är att begära mycket. Vi styrs av våra rädslor och detsamma gäller omgivning och läkarkår. Frågan är hur vi gemensamt
kan utveckla och enklare lära oss hantera rädslorna, som är ratten i livets färdmedel.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

2 reaktioner till “När livet kom emellan

  • 2018/03/23 kl. 19:20
    Permalink

    Det är ett misslyckande för hela vården varje gång en patient behandlas så som du beskriver. Tyvärr händer det för ofta. Tack för att du lyfter frågan.

    Svar
  • 2018/04/03 kl. 10:16
    Permalink

    Tack för att du delade med dig av din berättelse, Monica. Att en läkare hänvisar till internet verkar ju inte riktigt klokt. Jag hoppas och tror verkligen inte att detta är praxis. Jag kan hålla med om att läkare blir mer och mer tidspressade i mötet med patienterna och det går ut över oss, men det får inte bli så som du beskriver det. Vad som slår mig är att det finns även läkare som är mycket måna om patienterna och hur stor skillnad det är beroende på vilken läkare man möter. Ska vi ha en lika vård för alla, får det ju inte vara så. Kanske är det en lösning att utbildningen fokuserar mer på mötet med patienterna, sen kan man väl tillägga att det tyvärr alltid kommer att finnas läkare som gjort fel yrkesval.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial