När ohälsan blev ett val

Av Hanan Sabah Ryberg

Man kan ha ont, men lidandet är ett val. Jaså, hörde jag rätt? Där satt jag tillsammans med ett tjugotal kollegor och några chefer och lyssnade på ett föredrag om stresshantering. Arbetsgivaren hade bjudit in en så kallad kunnig person i arbetsmiljöfrågor för att upplysa oss om konsekvenser av långvarig stress, återhämtning och psykisk ohälsa. Blev jag upplyst? På sätt och vis. Ännu en gång hade jag fått bevisat för mig hur lite kunskap det finns om det som inte syns.
Jag ville protestera och tala om för föreläsaren hur bisarrt påståendet lät. Skulle en djupt deprimerad person vakna en dag och välja bort sin depression? Skulle en person med utmattningssyndrom av en ologisk kraft kunna välja bort sin trötthet? Skulle en person med pågående migränanfall kunna resa sig upp, tända alla lampor i huset, sätta på hög musik och börja laga mat, bara för att denne har bestämt sig för att inte lida av sin sjukdom?
Ingen människa skulle säga till en person med brutna ben att dennes lidande är ett val, och att personen visst kan springa en mil om denne bara bestämmer sig för det. Men där stod ”experten” och påstod att psykisk ohälsa är ett val. Hon bad mig att springa en mil med två brutna ben. Att bära på ständig huvudvärk, täta migränanfall, utmattning och allting däremellan känns som att springa med brutna ben. Vissa dagar känns det som om alla ben i kroppen är brutna. Då är det svårt att springa den där milen. Då är det omöjligt att ens ta sig upp på morgonen.
Andra nickade instämmande, och jag protesterade inte. Jag greps av ångest. Typiskt mig att inte kunna tala i stora grupper, att låta ångesten hindra mina tankar att formuleras till ord. Men om min ångest var självvald, varför kunde jag inte välja bort den?

Forskningen om psykisk ohälsa har kommit långt. Inom neuropsykiatrin har man förstått att psykisk ohälsa inte är något avskilt från den fysiska kroppen. Det är inte ett grått moln som hänger över en människa vart hen än går. Om man bara springer tillräckligt snabbt kan man komma ifrån molnet. Eller varför inte blåsa bort det med all sin kraft? Rycka upp sig helt enkelt.
Nej, det är inte så enkelt. Psykisk ohälsa är lika konkret och kroppslig som ett benbrott. Hjärnan är ett fantastiskt organ. Den kan göra dig lycklig, och den kan föra dig till de mörkaste platserna. Bildning och transport av signalsubstanser i hjärnan påverkar måendet. Några andra faktorer som spelar roll för hälsa och ohälsa är genetisk sårbarhet, hormonella rubbningar, ärftlighet och exponering för långvarig stress. Det ville jag höra mer om på föreläsningen; inte att lidandet är ett val. Dessutom med en halvdan förklaring om att inställningen till det som gör ont avgör mängden lidande som man får.
Det verkar som om det finns en barriär mellan den forskande eliten, och den praktiserande eliten inom vården. Jag har träffat så okunnig vårdpersonal som bland annat läkare som trodde att man kunde se migrän med blotta ögat, och känna min huvudvärk med dennes fingrar. Det är alltså inte bara psykisk ohälsa som folk har svårt att förstå, utan det gäller även andra osynliga sjukdomstillstånd.

I mitt fall vet jag inte vilket som föranledde vilket, men jag bär på både migrän och psykisk ohälsa. Min migrän började försämras för ett par år sedan, och för ett år sedan var den helt utom kontroll. Under de åren har det samtidigt skett mycket privat och på arbetet. Det har varit intensiva år med många förändringar, stress och stundtals kaotisk tillvaro.
När mitt mående började spåra ur på mer än ett sätt, sökte jag mig till läkare. Självfallet fick jag vänta i hela tre månader för att träffa en. När jag till slut träffade läkaren blev det ett möte som satte sina spår. Jag blev ifrågasatt av en arrogant person som satt bakåtlutad i sin kontorsstol med armarna i kors. Jag hade visst ingen migrän. Men… jag har haft den sedan tidiga tonåren och jag äter triptaner för den? Nej, nej, det syntes inte på mig att jag hade migrän eller ens huvudvärk. Det syntes inte på min kropp att den höll på att rasa ihop. Det syntes inte att mitt psyke höll på att ge upp. Då kunde jag inte ha varit sjuk; för det syntes inte på ytan.
Till slut fick jag träffa en läkare värd sin titel, samt en bra neurolog. Men det hade tagit flera månader att komma i kontakt med dem. Våren hade blivit sommar, och sommaren övergått i höst. Nu är det vinter. Kylan och mörkret är ett faktum, och likaså min sjukskrivning.
Var allt detta mitt val? Eller är jag en för svag person för att välja något annat? Jag tänker på alla morgnar jag har tagit mig ur sängen trots att tröttheten velat något annat. Jag tänker på alla dagar jag har jobbat trots en hamrande huvudvärk. Jag tänker på alla svackor jag har tagit mig ur, alla människor jag har tagit hand om, allt jag har åstadkommit på mitt jobb, alla böcker jag har läst och alla sidor jag har skrivit…
Nej! Jag är inte svag. Vakna samhället och sluta tro att ohälsa – oavsett slag – är ett val!

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

6 reaktioner till “När ohälsan blev ett val

  • 2018/02/13 kl. 12:39
    Permalink

    Författaren lyfter fram vikten av att samhället måste lära sig att visa hänsyn och respekt på ett bra och tänkvärt sätt. Ganska subtilt men med tydliga karaktär.

    Svar
  • 2018/02/13 kl. 12:55
    Permalink

    Viktigt ämne som lyfts och väldigt välskrivet. Riktigt bra!

    Svar
  • 2018/02/13 kl. 16:59
    Permalink

    Toppenbra skrivit Hanan. Vi vet ju alla hur de klämkäcka uppmaningarna florerar. Du blir vad du tänker och du kan bara du vill. En slags tro på att vi kan styra över allt, bara vi tänker positivt. Vad som skrämmer mig i din berättelse är att även dessa klämkäcka budskap har spridit sig in i vetenskapens korridorer. Vem ska vi då kunna lita på och vem ska då kunna hjälpa oss när vi som mest behöver det?

    Svar
    • 2018/02/14 kl. 12:19
      Permalink

      Håller med Christina, vissa verkar tro att positivt tänka kan bota det mesta. Visst är det bra att ha en positiv inställning i vissa situationer, men det är långt ifrån ett botemedel.

      Svar
  • 2018/02/13 kl. 18:47
    Permalink

    Mycket rörande och upprörande(!) inlägg. Den svenska sjukvården har mycket långt kvar till en acceptabel nivå på bemötande av patienter. Oerhört ledsamt att läsa om den okunskap som okunniga (och därför rädda) läkare visar prov på. Hoppas all vårdpersonal tar sig tid att läsa denna ärliga och personliga berättelse så att ingen mer behöver känna sig sviken av de personer som skall läka dem.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial