När vi vet och ändå inget gör

När vi vet och ändå inget gör När vi inte förstår eller vet kan vi inget göra. Men när människor förstår och vet och ändå inget gör? Låtsas vi då bara som att vi inte vet, fastän vi egentligen förstår?

Jag parkerade nere vid foten av berget, vid elljusspåret. Jag har sedan gymnasiet känt obehag att gå upp just där och det finns en anledning till det. Men jag tänkte: ”Det var ju så länge sedan.”

Jag tryckte ”play” på mina stjärnade favoriter. Satte hölurarna på plats och greppade ett stadigt tag om min Iphone. Jag gjorde ett avstamp. Accelererade min kropp. Naturen omfamnade min själ. Helade den. Rörelsen smorde ömt mitt fysiska maskineri.

Techno. Techno. Techno.

Det måste vara en snabb beat. Rytmen höjer pulsen. ”Have to leave home”. Rockmusik hördes. Spotify hoppade över den valda låten.

En olustig känsla. Konstigt. Jag tittade på träden. Betraktade grenarna. Tanken kom: ”Undra var det hände?”

Jag ändrade om till min favoritlista igen, men det tog inte lång tid innan rocklåten var igång igen. Till slut lyssnade jag på den:

”Have to leave home”.

En tonårskille och tjej var de första jag passerade förbi. De satt på en bänk där i skogen. ”Kanske var det kärleksproblem som var orsaken?” grubblade jag på medan rocklåten gick över till 80-tals sånger från tiden på gymnasiet.

När man inte förstår eller inget ont anar kan man inget göra.

Ansikten på mina klasskamrater och de jag gick parallellt med passerade i revy medan jag kom allt djupare in i den mulliga skogen som dimman dolde delar av. I luften hängde regnet på lur.

Företagsekonomi. Stenografi. Och hon den bestämda donnan som var min engelsklärarinna. Alla var rädda för henne men mot mig var hon exemplarisk. Förmodligen eftersom jag var hennes favorit. Varför vet jag inte? Kanske för att jag alltid har haft ett välutvecklat språköra. Skillnad var det på mattelektionerna. Jag satt längst bak och viskade mig genom timmarna tillsammans med dem andra som inte heller förstod första gången läraren förklarade ett problem. Han hade tydligen gett upp och engagerade sig inte längre.

Jag skulle nog ha gått estetisk linje istället, men efter att ha hackat mig igenom läsning av repliker tillsammans med professionella aktörer några år innan drog jag slutsatsen att min oförmåga med texthantering måste innebära att jag inte kan bli skådespelerska. Och på något underligt vis kom jag fram till att sekreterar-, stenograf- och handelsutbildning nog skulle passa mig betydligt bättre.

Vi bar vita kläder på begravningen i kyrkan där bredvid skolan. Vi var lika gamla. Bara 17 år. De hade hittat henne längs elljusspåret jag i dag sprang på.

När man inte förstår varför kan man inget göra, men när människor vet och ändå inget gör.

Hon var en sann estet. Jag förstod aldrig vad som hade hänt. Hon var så fin, hade blont hår och föreföll vara en jordängel. Hon verkade ha många vänner och jag minns att jag tänkte: ”Jag önskar att jag hade allt som hon har.” En sorts sporrande positiv avundsjuka.

En gång anordnade hon en fantastiskt väl genomtänkt modeshow på skolan. Det blev en succé.

Alla berömde henne och konstaterade: ”Den här flickan kommer att gå mycket långt i livet!”

 

 

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial