New York. New York.

New York. New York. När jag passerade kyrkan föreföll det plötsligt som om hela kyrkogården fylldes av ett ändlöst antal bländande vackra ljusvarelser. I nästa ögonblick sköljde en våg av otroligt stark kärlek över mig som fick mig att brista ut i hejdlös gråt, utan att jag förstod varför. Jag minns att jag tittade på klockan eftersom jag inte ville bli sen.

Det var år 2001.

Den elfte september.

14.40. Här i Sverige.

Vi vände om ganska snart efter det att vi hade kommit in i staten New York. Det var exakt ett halvår efter det tragiska och oförglömliga som skett den elfte september. Jag besökte en vän som pluggade musik på ett college i en liten stad i Ohio. Jag trodde att jag skulle förgås av lycka och dessutom hade en annan god vän bjudit över mig till Park City.

Hur kunde det bli bättre än så här?

Det var då jag såg den. På ett shoppingmall i Cleveland. Den perfekta guldfärgade revolvern med brunt läderhölster. Mitt hjärta hoppade över några slag. Jag slutade andas och trodde jag hade kommit till himlen.

Nu kunde det väl ändå inte bli bättre än så här?

Medan de andra skojade på danska njöt jag av tonerna av det underbara språket och intrycken av Amerika, landet jag verkligen känner mig hemma i, fullt ut.

Nästa dag skulle vi besöka Niagarafallen.

Jag kröp till kojs och när jag slumrade in spelades en film upp för mig. I  drömmen såg jag mig själv och min kompis åka i bilen på en smal isig landsväg i ett vinterlandskap. Snön yrde runt omkring oss. Vi såg nästan inte vägen. Jag blev tvungen att köra extremt sakta. Trots det förlorade jag helt utan förvarning kontrollen över bilen. Precis vid en smal å. Vid två stora träd gled bilen iväg. Jag vred och vände på ratten, men bilen bara gled, sakta, sakta ner mot den kalla mörka ån och rakt mot de två stora träden. En meter framför träden stannade bilen. Vi var chockade men ingen blev skadad.

Dagen efter frågade jag min svenska vän: ”Ska vi köra på några små landsvägar idag?” Han svarade glatt och med stor säkerhet eftersom han bott i Ohio i flera år och ofta körde till New York: ”Nej, absolut inte!” Jag kände mig oerhört lättad. Jag tillade: ”Men kanske är det ändå bäst att du kör!” Han nickade vänligt och något undrande sedan bar det av.

Snart passerade vi platsen där slaget vid Gettysburg ägt rum under det amerikanska inbördeskriget. Han föreslog att vi Inget casino pa natet overseende beviljat av Casinot och http://www.svenskkasinon.se / eller Poker Room till dig ska tolkas som ett avstaende av Living or working in Brantford, Ontario and in need of professional best-data-recovery.com recovery services. nagon av vara eller kasinot och / eller pokerrum rattigheter i fraga om dessa regler och villkor. skulle åka förbi där någon dag. Jag avvisade oförstående möjligheten han erbjöd mig. Nu skulle vi ju till Niagarafallen, konstaterade jag för mig själv, men när jag höjde blicken mot New York hållet såg himlen dock oroväckande svart ut. Jag kom att tänka på min dröm, men slog ifrån mig det snabbt eftersom jag såg enormt mycket fram emot denna dag. Och precis som han sagt, körde vi bara på stora breda motorvägar.

Vi lyssnade på körmusik från medeltiden i bilen. Han sjöng högt medan han körde för att öva inför ett jobb. Sången var otroligt vacker, och glädjen det gav mig att samtidigt betrakta alla fina bilar i guldfärg var bortom ord.

Det kunde omöjligt bli bättre än så här! Nu var jag övertygad.

När vi väl kom in i staten New York, hade stora snöflingor börjat falla tätt och himlen var svart som natten fastän det var tidig eftermiddag, exakt i den riktning mot Kanada vi planerade att köra. Snöstormen var ett faktum men vi vägrade ge upp våra planer.

På radion varnade New Yorkpolisen för ovädret och uppmanade alla att hålla sig inomhus om det inte var en fråga om liv eller död. Vi tittade på varandra och skrattade nervöst. Det tog inte lång tid förrän trafiken hade omdirigerats till smala isiga landsvägar.

Min kompis krypkörde på den vintriga isiga gatan som knappt gick att urskilja. Till slut kapitulerade vi motvilligt och vände om tillbaka hemåt.

Det var här vi trodde faran var över så jag sa: ”Det är i alla fall tur att det inte är jag som kör för det var det ju i drömmen!”

Han skrattade optimistiskt. Och det var ungefär då som vi helt utan förvarning, och fullkomligt bortom vår kontroll, precis vid en å sakta gled av vägen. Rakt mot två stora träd. Min vän vred och vände på ratten, men bilen bara gled, sakta, sakta ner mot den kalla mörka ån och stannade en meter framför träden. Vi var chockade men ingen blev skadad.

kyla

 

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial