Önskar jag att jag inte hade blivit sjuk?

Av Sarah Larsson

Lördag. Det var dagen innan nyår och äntligen var vi lediga samtidigt alla fyra. Det händer nästan aldrig. Vi pratade om tjejkväll och krogen, skratt och dans på ett fullspäckat dansgolv, för att fira in 2018 lite tidigare. Till sist bestämde vi oss för middag och bowling och jag tänkte att det nog skulle gå. Jag hade börjat känna av det igen, visste att allt inte var som det brukade, och lättnaden var stor när jag förstod att det var bowling och inte krogen som stod på schemat. Jag tänkte att det nog skulle gå, eller kanske ville jag hoppas det när jag bestämt tryckte allting åt sidan. Kanske ville jag låtsas att jag hade allt under kontroll, att det egentligen inte fanns där och att det ändå inte skulle hinna ifatt mig. Kanske var det därför det gick som det gick.

Det blev ingen bowling för mig den kvällen. Inte någon middag heller då vi inte ens hann bli visade till bordet innan det där som jag inte ville låtsas om gjorde sig påmint i alla fall. Jag hasplade ur mig en ursäkt, vände och sprang. Jag grät innan jag ens hade kommit ut från restaurangen och jag grät hela vägen hem. Just då hade jag panikångest. Just då ville jag dö.

Man lär sig att känna igen tecknen. Egentligen har den aldrig försvunnit, men ibland är den inte lika märkbar. Sedan är den plötsligt där igen och ibland lyckas den ta över allt annat. Jag var 24 år när jag gick in i väggen. Besöket på vårdcentralen den där dagen kommer fortfarande bara tillbaka i glimtar, jag minns inte ens hur läkaren såg ut, men jag kommer ihåg paniken jag kände när diagnosen blev ett faktum på hans läppar och jag kommer ihåg månaderna som följde. Hur kroppen knappt orkade. Hur jag knappt klarade av att lämna sängen. Hur jag knappt klarade av att gå utanför dörren. Hur gråtattackerna avlöste varandra och hur ångestattackerna var så starka att smärtan fick mig att skrika. Hur jag ibland kände mig alldeles tom och hur jag ibland längtade efter att få dö.

Utmattningssyndrom. Tre år senare är jag fortfarande inte frisk. Jag fick hjälp och mår bättre, jag både jobbar och pluggar igen, men det är väldigt sällan jag mår bra. Jag kan ha bra perioder, perioder där jag nästan är som vanligt, där jag nästan kan inbilla mig att jag är frisk, men sjukdomen hittar alltid tillbaka. Det är en lång process att återhämta sig från utmattningssyndrom och psykisk ohälsa. Jag märkte det den där kvällen före nyår och egentligen flera veckor innan. Man lär sig att känna igen tecknen. Man börjar förstå det när matlusten försvinner, när orkeslösheten och nedstämdheten tar över och när gråtattackerna blir fler och ofta utan någon egentlig anledning. Man märker det när kroppen slutar lyda, när det blir svårare att gå upp på morgonen och när det inte spelar någon roll hur mycket man sover eftersom man aldrig någonsin blir pigg. Man märker det när man får panik av att befinna sig bland människor, när man får ångest av att gå ut genom dörren och när man tackar nej till allt man blir inbjuden till för att tanken på att genomföra det gör en livrädd. Man märker det eftersom man plötsligt är där igen.

Lördag. Det hade gått en vecka sedan den där ångestattacken inne på restaurangen när jag bara sprang. Jag befann mig på jobbet, natten kröp fram och jag väntade på att det skulle bli morgon så att jag fick åka hem och sova. På rasten började min kollega och jag prata om psykisk ohälsa och jag berättade om boken. Boken om sådant som inte syns på ytan där jag skulle berätta min historia. Jag mådde fortfarande inte bra även om ångesten var under kontroll för stunden, men under veckan som gått hade jag börjat inse hur länge de där tecknen hade funnits där och hur länge jag hade skjutit dem åt sidan. Det var då min kollega ställde frågan.

”Önskar du att du inte hade blivit sjuk?”

När jag blev sjuk ville jag ingenting hellre än att bli frisk. Det vill jag fortfarande, men den där frågan fick mig att tänka efter. Önskar jag att jag inte hade blivit sjuk?

Svaret är nej. Jag önskar inte att jag inte hade blivit sjuk. Hur konstigt det än kan låta behövde jag bli det för att inse vad jag gjorde mot mig själv, hur länge jag egentligen hade varit sjuk utan att förstå det och att kroppen som sa stopp var min chans att få hjälp. I serien ”The Newsroom” säger Jeff Daniels karaktär Will McAvoy citatet ”The first step in solving any problem is recognizing there is one.” Samma sak gäller för mig. Det första steget mot att bli frisk, är att inse att man är sjuk. För tre år sedan förstod jag det och då började också resan tillbaka. Den resan pågår fortfarande och en dag ska jag bli det. En dag ska jag bli frisk.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial