Solnedgången och den stora vita verandan i Vilda Västern

hNär Ingmar Bergmans högra hand sa att en av mina främsta styrkor är att jag är så självmedveten, blev jag oerhört glad. Speciellt eftersom vi hade haft våra fighter, visste jag att det var ärligt uppsåt. Hon hade ingen anledning att smöra för mig.

Jag har sedan barnsben varit bråkig av mig och startat uppror. Jag klättrade likt Pippi Långstrump upp på hustaken med min lilla yxa och skrek ut min livsglädje och missnöje, utan undantag. Eller kastade mig upp på stora hästryggar och galopperade iväg vid fem års ålder, utan någon som helst rädsla för någonting.

Jag jobbade som föreläsare under en period för ungdomar, där lärde min chef mig att se på tillvaron ur ett genusperspektiv. Vikten av att inte tala eller bete oss olika i förhållande till små pojkar eller flickor, och hur det präglar dem när vi väl gör det.

Någonstans på vägen förändrades någonting hos mig. En orsak måste ha varit att jag är född flicka och inte pojke. Omgivningen bannade mig mer än, vad de hejdade killarna jag lekte cowboys med. Jag minns också hur arg jag blev när släkten träffades och min norrländska mormor uppmanade mig att hjälpa henne göra Pitepalt och diska, men inte mina kusiner som var pojkar.

Jag förstod aldrig logiken?

Jag förväntades också, i skolan mest, att inte springa runt med långa pinnar och jaga dem andra utan att sitta lugnt och stilla i skolbänken. Jag kommer fortfarande ihåg hur smärtsamt det var. Jag vände och vred på mig. Och på något, kanske inte så konstigt sätt, blev jag senare stel, tyst och rädd, istället för att bara vara jag.

I femte klass, var jag så tyst, stilla och blyg, att det nu hade blivit ett problem för lärarna. Men, tro mig, inom mig var det allt annat än stilla.

Vad som har fått mig att må bättre är att våga lita på att omgivningen inte alltid vet bäst. Att jag får vara som jag är.

Jag har arbetat mycket med min självbild. Och jag har många mil kvar att vandra. Men bättre har det blivit.

I pressade situationer är det allra lättast att gå tillbaka till gamla invanda mönster som sitter djupt inrotade i reptilhjärnan.

Den sanning som jag har haft om mig själv. Som har styrt mitt liv allra mest. Har varit att jag inte är välkommen och att jag inte har rätt att existera. Med hjälp av frigörande andning i varmvatten, under en trygg och proffsig kurs i London, kom jag i kontakt med ursprunget till den föreställningen.

Jag har fördömt mig själv mycket. Andra kanske dömer andra. Men för mig har det varit tvärtom.

Det finns inga enkla och snabba svar, men att gå emot känslan med det som jag logiskt vet är verkligt har varit bra för mig. Och inte minst att förstå att det jag känner, är sant för mig, och ta det på allvar sedan.

Att checka av med några få som jag har förtroende för, när jag är osäker på mitt eget omdöme, har också fungerat för mig. Eftersom jag inte är gud och inte vet och kan allt själv alltid.

Vägen har varit lång och hård för min del. Och det gamla lurar alltid där, beredd att hugga tag i mig igen, om mitt nya jag och föra mig tillbaka till helvetet. Och det händer ju, och då kommer nästa uppgift; att vara kärleksfull mot mig själv och att klara av att stå fast vid att vara min egen bästa vän.

Efter många kurser och mycket terapi, flera fantastiska mentorer som själva sett döden i vitögat; både svenska, engelska och amerikanska, har jag blivit allt mer av den jag verkligen är.

För sex år sedan, var jag med i uppstarten av ett filmproduktionsbolag. Utåt sett var det en stor framgång. Vi fick många miljoner att jobba med. På något konstigt sätt skickade min Högre Kraft det här i min väg, för att testa mig en gång för alla, om jag hade lärt mig att vårda mig själv eller inte.

Jag valde att avgå, och där gick nog mina filmdrömmar i graven, men hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen hamnat där i själv.

Flera av de saker jag varit med om skulle du förmodligen inte tro även om jag berättade det för dig. Men en sak vet jag, att nästan alla mina drömmar har jag provat och levt.

Några få är kvar, som den att bo i ett varmt klimat, kanske i Vilda Västern eller i den amerikanska södern, där jag kan sitta på min stora vita veranda och titta på solnedgången.

Self.A.

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial