Sorgen som ingen ser

Av Monika Chanovian

Det som inte syns på ytan kan vara oerhört smärtsamt för dem som drabbas. Jag kunde aldrig drömma om att min nyvunna kärlek skulle resultera i att jag skulle bli ratad av dem som egentligen står mig närmast.
Det påverkar mig i vardagen även om min omgivning inte alltid lägger märke till hur jag egentligen mår. Med tiden har jag nämligen blivit en duktig skådespelerska. Utsidan avslöjar inte på något sätt hur jag mår i mitt inre. Jag gör allt för att dölja hur jag egentligen känner mig. Jag vet, att vissa skulle se det som en svaghet om jag öppnar mig och säger som det är.

Jag uppfattas nog som en mycket glad och positiv kvinna. Det är inte så konstigt för det finns naturligtvis mycket glädje i mitt liv. Jag har en man som älskar mig och han får mig att känna att jag är betydelsefull. Jag har ett arbete som ger mig den stimulans jag så väl behöver. Varje dag i skolan är ett äventyr och jag trivs så bra med mina elever och kollegor. Utan min man och mitt arbete som lärare skulle jag inte orka bära på den smärta som jag känner. Det finns stunder som är så smärtsamma. Ändå har jag funnit mig i detta. Därmed inte sagt att sorgen har blivit lättare med åren. En av de värsta dagarna på året är Mors dag. När alla andra mammor får blommor och presenter gråter jag när ingen ser. En gång i tiden blev även jag uppvaktad med gåvor från barnen. Det känns hårt att inte ens få ett julkort. Själv skickar jag alltid födelsedagskort och julkort. Jag hoppas på ett mirakel varje gång. Jag blir så ledsen och besviken när brevlådan är tom.
Vad var det egentligen som hände? Den utlösande faktorn är att jag för snart fem år sedan träffade en man från Turkiet. Det som känns helt naturligt för mig har visat sig vara något som de vuxna barnen inte kan acceptera. Jag hade aldrig planerat att träffa en man som är betydligt yngre än vad jag är. Det blev bara så. När vi möttes så kändes det som att allt föll på plats för mig. Den där pusselbiten som fattades fanns plötsligt där. För första gången på länge kände jag mig harmonisk. Jag började leva igen. Visst hade jag vänner omkring mig men kände mig ändå oerhört ensam många gånger.

Jag berättade ganska tidigt för min dotter om att jag träffat en man under mina resor till Istanbul. Till en början var inte hennes reaktion något som jag lade märke till. Troligtvis uppfattade hon förälskelsen som en tillfällig historia. När hon förstod att det var allvar förbyttes hennes glädje i ilska. Hon blev irriterad när jag reste iväg för att träffa honom. Hon var van vid att ha en mamma som alltid var anträffbar och som anpassade sig efter hennes vilja och behov. Det här var en omställning som hon inte klarade av. Att mannen dessutom var yngre än hon själv gjorde inte saken bättre. Det som har förvånat mig mest är hennes åsikter om hans ursprung. Jag har alltid uppfattat min dotter som lyhörd när det gäller möten med andra kulturer.

Vad tjänar det till att vara långsint? Det kan jag då rakt inte förstå. Det är definitivt inte något jag eftersträvar. Som jag ser det, behöver de inte älska allt jag gör. De kan dock kosta på sig att respektera de val jag gör. Det är ju inte så att vi blir livegna per automatik bara för att vi blir äldre. Har jag råkat ut för någon typ av åldersdiskriminering? Har inte jag precis som de unga, rätten att bli kär och leva livet och må bra? Det är så här jag vill leva mitt liv. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få vara glad och nöjd med livet. Att kunna se möjligheterna trots att jag passerat medelåldern och närmar mig pensionsåldern. Det är väl ett friskhetstecken om något? Att vilja leva.

Vad är det egentligen som händer när föräldrar blir äldre? Som jag förstått saken, ska vi tydligen leva det liv som de vuxna barnen kräver. Jag förstår inte hur vuxna barn kan ha sådana krav på en åldrande mamma. Det kan väl ändå inte vara meningen att livet ska vara slut när man närmar sig pensionsåldern. För flera år sedan mailade jag mina barn och försökte förklara att även en mormor kan bli kär. De svarade aldrig. Jag undrar hur de känner sig inombords. För ingen kan väl vara så kall att man inte känner sorg och smärta? Man kan väl ha kontakt med sin förälder även om man inte gillar personen hon valt att leva med. Själv har jag aldrig lagt mig i mina barns förhållanden. Jag har respekterat deras val av partner och deras val i livet.

Många som bär på smärta besöker ofta en psykolog. Jag har valt att inte göra det. Min terapi består i att skriva. Något som tog fart för snart ett år sedan. Jag bär på så mycket sorg och tankar att det bara forsar ur mig. Jag skriver för att lätta på trycket. För mig är det en räddning. Frågan är bara hur länge till. Orkar jag att fortsätta leva med den här smärtan?
Kan de älska mig igen? Är en försoning möjlig? Det är det jag vill ha svar på.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Sorgen som ingen ser

  • 2018/04/23 kl. 13:23
    Permalink

    Det är svårt Monika. Vi styr ju inte över andras uppfattning. Hoppas skrivandet ger dig kraft att komma vidare. Tack för din krönika.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial