Starkast som svagast

Av Achillea Dahl

Jag älskar att stå på scen. Det finns något magiskt i att spela karaktärer och porträttera andras livshistorier. Teater har varit en stor del av mitt liv och skådespeleriet har betytt oerhört mycket. Tyvärr är det något som har följt med mig i vardagen också. Den där masken som aldrig fick falla av. Som skulle kommunicera till omvärlden att jag aldrig var trött, aldrig ledsen, aldrig nedstämd. Jag skulle stråla som en sol trots att mitt innanmäte långsamt vittrade sönder. Jag ljög för alla och jag gjorde det så bra att jag själv till slut trodde på den lögnen. Då kom kraschen.

Jag är med i boken ”Över mållinjen” med mitt kapitel ”Mot Imago”. I just det kapitlet tar jag upp arbetet med att våga visa sin kropp även om den är täckt av ärr från självskador. Det har varit en oerhört viktig kamp för mig då det också blivit tydligt att det i grunden handlar om att få finnas till med allt det som man är.

Länge såg jag det som min livsuppgift att förmedla en perfekt yta. Jag trodde att prestigen låg i att visa upp ett lyckat yttre och glömde helt bort för vem jag levde mitt liv. Att det är totalt oväsentligt att kristallen gnistrar om livslågan har slocknat. Inga bedrifter i världen kan väga upp för en inneboende tomhet i själen. När jag slutade låtsas kom förlösningen. Jag kan inte säga att den var särskilt härlig men den var i alla fall sann. Till skillnad från det fejkade leendet, det forcerade skrattet eller den tillgjorda porlande rösten.

Inget i att erkänna sina tillkortakommanden och begränsningar är enkelt. Det är ett arbete och ett enormt slit men trots det så är det alltid värt det. Först när alla fasader är brända, alla chimärer har raserats går det att leva fullt ut, med allt det som är en själv. Det vackra och det fula, det glada och det ledsna, det lyckliga och det sorgliga. Vi människor är komplexa varelser vilket också innebär att vi besitter så många olika sidor som faktiskt borde erkännas, även de sidorna som inte är lika smickrande. Vi värderar pengar, status, karriär högst upp på listan och drunknar sedan i vår ensamhet.
Lyckad ja, men inte lycklig.

Jag var övertygad om att styrka låg i att aldrig falla. Att kunna bära världen på sina axlar och ändå kunna leverera leende på leende. Insikten om det motsatta gjorde fruktansvärt ont och det tar tid att ändra ett beteende som är så inlärt. Det är smärtsamt att komma till insikt om vad som faktiskt är viktigt i livet och då också förstå att man prioriterat fel. Vetskapen om att ingen kommer tacka en i slutändan för att man alltid ställde upp och satte sina egna behov i andra rummet eller tredje rummet eller femhundrasjuttioelfte rummet.

Jag föll. Tappade allt. Förlorade allt. Men vann ännu mer.
För priset man får betala för att inte leva för sig själv är att man till slut inte vill leva alls. Så när jag gjorde tvärtom och allt fick finnas; panikattacker, depressioner, utmattning, självskador, diagnoser, så fanns det också utrymme för skrattet, lyckan och glädjen att få komma tillbaka.

Det är svårt att visa sina sårbarheter. Särskilt om man har byggt sitt luftslott kring att aldrig tillåta någon annan att se vad som egentligen pågår inombords. Men nu får allt synas. Nu får allt finnas.

Jag har ärr på mina armar, sår i min själ, en trötthet som ständigt vilar över mig och jag gråter mer än jag skrattar.
Jag har aldrig varit såhär svag, det vill säga, jag har aldrig varit såhär stark.

 

I december lanserar Ariton Förlag boken ”Över mållinjen”, en antologi där 20 kvinnor delar med sig av sina erfarenheter om målsättning. Achillea Dahl medverkar med kapitlet ”Mot Imago”.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Starkast som svagast

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial