Teven tar dig

Av Johanna Glembo

Ibland slås jag av en tanke som inte riktigt går att sluta fundera på. Ni vet vilken slags tankar jag menar – de som både kolumnister, komiker och resten av befolkningen drabbas av med ojämna mellanrum. Häromdagen satt jag framför teven och insåg att människor säkert dör på grund av dålig design, som orsakar små anfall av stress. Hur många, eller få, dödsfall det handlar om är svårt att säga. Ska vi införa ett begrepp? Dålig design-stress, DDS.
Ett bra exempel på DDS är att min Hitachi-TV omedelbart och skoningslöst börjar nedräkningen för att stänga av så fort jag satt på den. Att det inte är någon jättekatastrof om teven stänger av sig, förstår ju vem som helst. Det är mer den obönhörliga associationen jag har till nedräkningar. Det leder nämligen aldrig till något bra. Varje gång jag ser en stor timer räkna ner på teven tänker min hjärna ”bomb”, vare sig jag vill det eller inte. ”BOMB” varenda gång jag sätter på teven alltså.

Innan du delar ut det antagligen välbehövliga rådet ”sök hjälp” så ska du få mitt försvarstal:
Alla friska människor har associationer som beror på tidigare minnen. Min diagnos består i att jag vuxit upp med äldre syskon, på åttiotalet dessutom. Bruce Willis och kompani har pajat mig för all evighet, så nu sitter jag här och får DDS när teven väntar noll sekunder med att börja sin nedräkning.

Ett annat teve-exempel är kanalen HBO, med sin hysteriska vänteanimation. Hjulet snurrar som om det var fråga om en sprintkapplöpning. “SKYNDA!” Jag har ingen egentlig aning om varför jag har så bråttom, men vet att det är rejält stressigt nu och jag andas ut först efter att hjulet försvunnit och programmet börjat spela, när all egentlig action börjar. Förnuftet vet att jag är trygg i hemmets lugna vrå, men hjärnan reagerar likafullt på stressignalerna (för säkerhets skull, ironiskt nog). Nu kommer säkert någon att vråla “i-landsproblem” eftersom de inte har läst min krönika om varför man inte ska vråla just det. Trots det vågar jag mig ut på denna vingliga språngbräda för att berätta något för er: Dålig design dödar. Det finns det otaliga exempel på, om vi går bortanför tevens gränser. DDS dödar antagligen också. För mig som är hyfsat frisk är de här signalerna bara en olägenhet, men för någon som är på gränsen kan den här typen av stressutlösare i vardagen vara knuffen över till andra sidan.

Interaktionsdesigners heter människorna som ska förutse så mycket av dessa saker som möjligt och fixa problem som uppstår i mötet mellan människa och maskin. Det finns räkneexempel som visar att varje dollar som investeras på att lösa knutarna i designfasen sparar hundra dollar jämfört med att ta tag i problemet när produkten ligger ute på marknaden. Utöver monetära faktorer finns mycket att tjäna i form av välmående. För även om förmodligen varken du eller jag dör av DDS, skulle vi känna oss betydligt gladare utan den. Innan interaktionsdesigners tagit över världen får vi dra några extra djupa andetag och kanske ta en tur eller två ut i naturen. Själv är jag utbildad interaktionsdesigner, men på rymmen från min profession. Jag har alltså på sätt och vis mig själv att skylla för DDS:en, som skulle kunnat lösas av någon som mig. Vilken stressande tanke …

Johanna Glembo

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial