"Tunak Tunak Tunak"

”Chai, madame, chai!”, annonserade en sjuårig pojke som bar runt på en stor och fylld tekanna. På fötterna hade han varken strumpor eller skor. Jag kände mjukheten i mina trekking kängor och skämdes något. Jag log och köpte en kopp te medan blicken sökte sig ut över de färggranna och bördiga slätterna, likt så många européer gjort innan mig.

När jag jobbade som engelsklärare på en skola i Uttar Pradesh var jag och en till svenska inneboende hos svärdottern till grundaren. Första gången hon träffade oss visade hon stort avståndstagande eftersom hon trodde vi var från England. Men hyresvärdinnan sken upp som en sol då hon insåg att vi var svenskar. Världskända för en passionerad solidaritet och humanism.

Hennes make var tandläkare stationerad i Oman, långt från fru och barn. Huset var fullt av oss kvinnor förutom sonen som var tre år. Och trots att vi knappt kunde tala med varandra, kommunicerade vi flitigt och inte minst dansade till topplistans nummer ett: ”Tunak Tunak Tunak”. Inte heller sällan inför områdets barnaskara som skrattade innerligt ända från tårna då jag svirade på mig en guldturban för att hjärtligt och med enorm inlevelse härma deras idol, superstjärnan: ”Daler Mehndi”.

I denna lilla stad, där en domstol 27 år tidigare hade övertygats om att en ung herre: ”Babaji”, faktiskt var en reinkarnerad helig man, bodde jag i ett halvår. Ett allmänt spektakel uppstod alltid så fort vi visade upp oss nere i centrum, förmodligen eftersom vi var de enda västerländska kvinnorna i området. Alla följde vår minsta rörelse helt ogenerat in i detalj.

För att återerövra anonymiteten sökte vi oss ofta, på helgerna, till New Delhi genom att sent på fredagskvällarna kasta oss på nattåget. Och när vi i gryningen anlände i huvudstadens sfär, passerade vi ovanför slumområden som sträckte sig bortom den uppgående solen. Väl vid slutstationen myllrade erbjudandena om olika färdmöjligheter till hotellet.

Förutom kor, apor och smyckesförsäljare med spetälska möttes vi av tiggande barn och en inriden elefant på en gata knappt bredare än Västerlånggatan. Äventyren stegrade sig. Ilskan likaså.

Goamannen på stranden sa att Los Angeles förstörts i en jordbävning och att Sylvester Stallone var död. Jag bjöds in till audiens med Dalai Lama. I templet bugade de sig inför mig och trodde att jag var en hög prästinna. En eldsjäl fotograferade statyerna innan de för evigt förstördes. Jag dansade under den glittrande stjärnhimlen. Min person glödde av pulserande livsenergi.

Har du någonsin känt den där känslan, av att komma hem? Kan du namnge platsen? Kan du återge din själs berusning? Kan du säga med vem?

http://www.youtube.com/watch?v=LuW53xh-gj8

Sharing is caring:

Elisa Grusell

Upptäcktsresande empat med en passionerad konstnärssjäl och brinnande intresse för andlighet, andra kulturer och mänskliga rättigheter. Grundare till Swedish Down Town Consulting & Productions och MenaTidningen.se samt tidigare ordförande för svenska föreningen för andningspedagoger och delägare av filmbolag. Har skrivit flera filmmanus och producerat dokumentärfilm; utvecklat lärande spel samt lett projekt för utsatta ungdomar och internationella seminarier inom personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial