Vakuum – en skildring av ingentinget

Av Lars-Eric Gustafson

Jag befann mig i ett vakuum och kunde inte känna någonting alls faktiskt. Det var som den absoluta tomheten av alla tomheter. Något hade tagits ifrån mig, jag var inte säker på vad. Någon hade sagt något, jag mindes inte vem eller vad som hade sagts.

Det som var riktning igår, var ostyrbarhet idag. Vad jag än tänkte på eller försökte fokusera på kändes som tomhet. Målen hade suddats ut, vägen hade försvunnit i dimman och energimätaren visade battery low och jag gick in i stand-by.

Ansiktena runt omkring mig kändes vänligt menande men tomma, inte ens påträngande utan mer blanka och intetsägande som om de saknade konturer och innehåll, som om de vore rundade stenar i
skogsbrynet.

Vaccum

Allt jag hade gjort kändes tomt. Varför hade jag kämpat för att nå saker som jag aldrig kom att nå? Varför hade vissa saker varit så viktiga och varför hade nu längtan efter detta falnat i ingentinget? Varför hade jag skapat ett liv byggt på inställningen att världen endera är med mig eller mot mig? Varför hade jag kämpat för att vara andra till lags och för att vara duktig och behaglig?

Varför hade jag behövt ägna min energi åt försvar av mina steg i livet istället för att ägna den åt framåtriktad handling? Varför hade jag varit så rädd att säga det där jag ville säga att när jag väl sa det så bröt mitt liv samman?

Krav att prestera och krav att vara tillräckligt lyckad, tillräckligt anpassad i ett kaos av förväntningar och pekpinnar. Landminor utlagda på ett slagfält för att markera att livet handlar om att passa sig så man inte sätter ner foten på fel ställe. Auktoritära röster som talar om att man åker ut om man inte passar sig:

–      Om du inte skärper dig så får du inte vara med! Sluta med de där dumheterna!

Molnen passerar över fälten som tjocka dunbolster som har spruckit i sömmen och vill släppa ner sitt mjuka innehåll rakt över mig. Luften känns tung, liksom fuktig och andetagen är ansträngda. Det känns inte som att det är jag som andas. Det är någon annan! Jag är tom, utan andning, utan känsla, utan själ. Jag har sprungit ur mig själv. Jag har kluvits i två delar. Kroppen hör inte samman längre. Jag har helt enkelt svårt att skapa sammanhang som får mig att ta mig vidare. Sammanhangen kan inte finnas, då det inte finns någon start och inget slut att fästa sammanhangen i. Alfa och Omega har försvunnit ur rutan och det som en gång fanns där har blåst bort som lössläppta heliumballonger. Själen har ersatts av en syramarinerad gråsten som någon så finurligt opererat in i mitt bröst.

Gröt är det som finns runt omkring mig. Troligen mannagrynsgröt med en klick sylt och lite mjölk. Den kväver mig och stoppar igen mina andningsvägar. Det går inte att finna mening i gröt som är så mjuk som sammet men också viker undan när man vill ta i den.

Känslan som avgör att man faktiskt lever har parkerat i en annan stad. Känslan från skönheten i det vackra leendet, i kvinnans fulländade kropp, som bär på behag, som skapar hopp och längtan… har åkt på semester. Känslan av mening som skapas genom det komplexa samspel som kallas kommunikation där signaler sänds och skapar känslor av avsky eller åtrå… finns inte längre. Inget är vackert, ej heller är något fult. Allt är omening…

Jag är rädd att någon ska komma på mig med att leva i ingentinget. Jag kan ju lika gärna prata med en stubbe som med en annan människa. Jag känner att jag håller på att svimma varje gång jag ska föra ett samtal med någon. Hur gör man nu när man ler? Ingentinget gör kroppsspråket tomt som vakuum. Kommunikationen är som ett morseanrop utan stödjande anvisningar som ett normalt kroppsspråk förväntas ge.

Ingentinget kan inte växa då ingentinget redan finns överallt. Ingentinget existerar där något en gång fanns konkret men som nu saknar struktur och mening. En spade är ett tungt verktyg som man kan pressa ner i jorden för att frigöra jord. Men varje spadtag är ett dagsverke. Klippa gräsmattan är en handling som jag någonstans vet är bra och nödvändig att utföra. Att klippa är att vårda och vårda är bra. Jag tror jag förstår att det är bra. Men det gör ont varje gång jag ska göra det som är bra eftersom det inte finns riktigt det jag gör. Varje rörelse är en unik rörelse som planeras var för sig. Inga sammanhang som gör saker enkla. Varje rörelse är en oändlig ansträngning i ingentinget. Skjuta maskinen framför mig som brummar och trilskas. Snabbt fram och tillbaka, för det är så det måste bli i en värld av saknad av något som fyller upp det som idag är inget. Rörelsen är mekanisk utan känsla, utan mening, utan mål. Snart klar och tröttheten börjar kännas påtagligt.

Jag har gjort något, men ändå har jag inte skapat något av egentligt värde. Egentliga värden finns inte i ingentinget. En stelt fokuserad blick som ser utan att iaktta. Blicken fastnar med en sorts besatthet i något som finns, men ändå uppfattas ingenting. Tofflorna hasar mot golvet. Byxorna håller på att falla ner och känns obehagliga. Ett slags äckel i tomheten börjar infinna sig som känns som en krypning från ljumskarna ner mot knäna. Självförakt och ett skrik på hjälp. Gråten är knastertorr, utan själslig substans. Den fastnar i hemska rosslande grymtningar.

Snart ska det vara över. Jag känner ett behov av att bryta. Bryta, bryta, bryta. Självömkan är förnedrande och destruktiv. Hjärtslagen känns… Frekvensen ökar… Kroppen svarar på stress och något som kan likna ljus skymtar i änden av en lång mörk tunnel.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial