VÅRA KRAV PÅ OSS SJÄLV … hur produktiva är de egentligen?

Av Gunnel Saric

Gunnelsista storVi får tidigt lära oss att krav är något bra, krav är nödvändigt i vår utveckling till goda självförsörjande medborgare. Krav ställs på oss i skolan, i hemmet, bland vänner och på jobbet. Krav på meriter, erfarenheter, kompetenser i alla dess former; sociala, emotionella osv.

Krav kan vara bra – till viss del. Kanske. De tvingar oss utvecklas – att bli bättre, duktigare.

Men kan vi inte bli det utan krav? Bara för att vi vill? Eller med hjälp av uppmuntran?

De flesta kraven ställer vi på oss själva. Det är i alla fall min erfarenhet. Dessa krav förblindar oss ofta i vår strävan att finna vårt sanna Jag. Det Jag som skulle producera mest, utifrån vår egen innersta önskan. Då när vi är helt oss själva med alla våra inneboende förmågor fullt synliga att användas efter bästa förmåga. Som det är meningen. När vi lever det liv vi är ämnade att leva behövs inga krav – vi lever det med glädje lust och passion.

Min process att släppa mina krav och förväntningar på mig själv, min bild av hur jag ville vara – men inte var – har tagit många år och varit rätt jobbig. För jag ville alltid vara bäst, snabbast, snyggast, smartast. Att komma tvåa räknades knappast och det inser vi väl alla att ingen alltid kan vara bäst.

Men varifrån har jag fått detta krav? Jag har inga minnen av att mina föräldrar krävde att jag skulle vara bäst. De sa ofta att de älskade mig. Men kanske var det orden jag ofta fick höra om min yngre bror, att han ”var så duktig” som satte sina spår. Eller orden jag aldrig hörde, orden jag nu önskade jag fått höra ”du är perfekt precis som du är och du kan göra allt du bestämmer dig för, allt som du lägger hela din vilja i”. Men de kunde inte säga det, det skulle gå emot deras trossystem, det förstår jag nu. För där var det farligt att låta barnen tro att de var något, ”stolthet går före fall”.

Tänker på skillnaden i uppfostran mellan oss här i Norden och i de latinska länderna – generellt. Där uppmuntras oftast barnen, behandlas som små prinsar eller prinsessor. Allt de gör är perfekt och de växer då upp med ett grundmurat självförtroende – utan något dåligt samvete – de kan de göra sig av med i bikten. Nu påstår jag så klart inte att det gäller alla, vill bara visa på tendenser.

Jag ser så ofta dessa omänskligt stora krav som många unga kvinnor här i Sverige, i västvärlden, ställer på sig själva. Att vara karriärkvinna, bästa mamman (som kan skjutsa alla barn till de olika aktiviteterna, ge dem bästa näringsrika maten och läsa godnattsagan), hustrun, hushållerskan (ja det är fortfarande oftast kvinnans jobb) och sin mans älskarinna. Samtidigt som hon ska ha tid med sig själv och sin utveckling – det går bara inte ihop. Ingen har så mycket tid – eller ork. Självklart har även män sina egna krav, att försörja, ta hand om etc.

Jag tror att först när vi släppt kraven vi ställt på oss själva, först då kan vi släppa fram den fantastiska person vi verkligen är.

Men kanske vi behöver hela den här processen med krav för att komma åt vårt allra innersta bästa fantastiska JAG. Att inse att krav inte behövs längre.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial