Varför känner så många kvinnor att de inte duger som de är?

Ylva Wegler har skrivit kapitlet ”Point of No Return” i boken Över Mållinjen. I kapitlet beskriver hon hur uppväxten med en mamma som led av psykotiska tillstånd, mobbing och övergrepp har format henne till den hon är idag. Hur hon vänt svagheter till styrkor och hur hon vände sitt liv genom att återerövra sitt egenvärde. I hennes arbete som coach och hypnotisör hjälper hon idag bland annat kvinnor att hitta tillbaka till sitt värde och kärleken till sig själva. En av orsakerna till att många kvinnor har så låg självkänsla är samhällets sneda syn på kvinnor, där kvinnor visas uppskattning för det de gör och hur de ser ut. Och inte för dem de är.

Cause we’re worth it.

”Jag älskar dig.”

”Menar du verkligen det? ”

”Nej, du är så svår att älska. Jag ser dina trötta, hårda drag. Ditt ansikte härdat av känslostormarna som piskat din hud som numer är utarmad på näring. Själens näring upphörde i samma stund jag slutade älska dig.”

”Varför slutade du älska mig?”

”Jag vet inte om jag någonsin gjort det. De säger jag föddes i kärlek men den känslan har jag bara haft med mig som ett stoff, en förnimmelse som flyktigt tar sig vägar förbi mig.”

”Kan du inte fånga de på något sätt?”

”Du vet hur mycket jag försökt. Jag känner mig bara  så innerligt värdelös. Livskraften har runnit ur mig och jag finner ingen väg tillbaka till lyckan och välsignelsen av att leva. Jag skulle bara kunna lägga mig ner och dö.”

”Är du inte lite väl dramatisk nu?”

”Nej, jag menar det.”

”Gör det då. Lägg dig ner och dö. Vem är du då?”

”Ingen. Och allt. Jag är kärlek. Jag är kärleken och jag vill finnas. Jag vill älska mig själv igen. Jag vill älska dig”

Spegelbilden är suddig av dimman från duschens varma strålar en liten stund innan. Blicken följer spåren från min hand som dragit bort det värsta av den mjölkiga hinnan från spegelglaset. Min hud lika fuktig. Där står jag, naken inför mig själv, hård och dömande som alltid. Knuten i magen gör sig påmind och jag försöker skjuta undan den.

Långsamt börjar jag  smörja kroppen med oljan från hälsokosten som fått lite värme från det ångande badrummet. Det ska vara bra sa de, att smörja mig själv med olja, för att börja älska mig själv.

Medans mina händer gör cirkelformade rörelser över min kropp fortsätter tankarna vandra. När började den nedåtgående spiralen mot helvetet där skammen inför den jag är bränner som eld?  Händerna har nu nått magen men jag vill gärna inte vara kvar där för länge, den påminner mig allt för väl om hur dålig jag är. Fingrarna greppar runt bukfettet och ångesten sköljer över mig.  Impulsen att gå ut till datorn och radera kontot från dejtingsajten kommer sekundsnabbt och jag åker än längre ner i den nedåtgående spiralen jag påbörjat min färd i ännu en gång. Ännu en gång är jag så nära att brista ut i gråt och självömkandet drar mig med i en våg som kastar mig framåt med full kraft, det går fort nu.  Helvetets portar redo att sluka mig och det kommer ta lång tid för mig att ta mig upp till samma nivå som jag var på bara några minuter innan när jag stod där i duschen och njöt av vattnets strålar mot min hud. Vattnets strålar som smekte min hud och sköljde bort ångesten och tankarna på dagens alla måsten. Det var så skönt. Jag gör om det och skiter i alla måsten. Idag är det min dag.

Duschdraperiet känns lite slemmigt när jag drar det åt sidan, det borde verkligen tvättas. Varför har jag inte gjort det tidigare? Så värdelös. Hur vore det att lämna de tankarna utanför duschdraperiets gränser om än bara för en stund? Det vore skönt.

Jag kliver in i duschkabinens trånga utrymme och sätter på vattnet. Snabbt kommer en  bild i mitt huvud på en av alla dessa trådsmala kvinnor från skönhetsreklamen och jag känner hur kvinnan stör min pausning av alla hårda tankar om mig själv. Bestämt hänvisar jag henne till toalett locket där hon får sitta o vänta tills jag är klar med min stund, min stund för bara mig. I ögonvrån ser jag hur kvinnan slänger sitt perfekta svallande, glänsande hår med sån precision att det landar oklanderligt över axeln och hon fulländar konststycket med att lägga huvudet lite på sned och puta med byst och läppar.

Jag drar för draperiet och sluter mina ögon.  Vattenstrålarnas sköna stickande och pirrande får mig att känna mig mer närvarande och levande ju mer jag tillåter mig fokusera på mötet mellan vatten och hud. Sensationen som sprider sig i kroppen skapar ett rus av lycka och kärlek. Duschkabinen har blivit min kärlekskokong. Det är så innerligt skönt att åter få känna kärleken flöda men efter en stund händer det något i mig.  Är det bara här jag ska kunna känna kärlek? I det här trånga utrymmet. De fuktiga väggarna kryper närmre. Jag måste ut härifrån. Spegelbilden jag möter denna gång är innerligt förbannad. Men inte på mig själv den här gången. Jag vänder min ilska mot kvinnan som snällt satt sig att vänta på toaletten men jag ser bara ännu en sorgsen kvinna fastlåst i samhällets krav på skönhet och perfektion för att bli älskad och accepterad. I henne ser jag mig. Jag tar hennes hand och tillsammans går vi ut i världen och tar med oss ännu fler kvinnor och flickor på vägen mot att ta tillbaka rätten att vara älskade för de vi är. ”Cause we’re worth it.”

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial