Verklighetens tragiska berättelse

Av Vera Emdén

När jag var liten läste min mamma sagor för mig. Sagor om prinsessor i torn och om riddare som slogs mot drakar. Berättelser om troll och magi, skogsvrån och älvor. Sagor om lyckliga slut där de onda förlorar. Om någonting händer dig passar din gudmor upp på dig. Hon viftar med sitt spö, trollar fram en magisk dryck eller en vacker klänning och så är alla problem ur världen. Framför allt, sagor om lycka och kärlek. I sagornas värld räddar en stilig prins dig från ondskan. Du vet hela tiden vem den onda häxan är och hur du ska undvika henne. I sagor vet du att allting slutar lyckligt och att ingen någonsin blir skadad. För det är ju bara en saga.

Sen växer du upp. Sagornas palats med alla sina tinnar och torn faller i ruiner. Du letar efter prinsen när du är fångad i tornet, men han kommer inte. För det finns inget torn och det finns ingen prins. Du är fångad i dig själv och den enda som kan rädda dig nu är du själv. För du kan inte längre kasta ut din gyllene hårfläta för att räddas, nu hoppar du endast för att fly dina egna andetag.

När livet rasar samman och du inte längre kan lita på dig själv kommer ingen gudmors Fé och trollar bort smärtan. Det kommer ingen som svingar sitt spö och löser allting, det kommer ingen med en vacker klänning. Nej när livet faller ihop hamnar du framför tanten på BUP. Hon som ser ut att ha suttit där sedan tidernas begynnelse och som vänligt berättar vad för fel det är på dig. Ingen stryker dig över kinden och ger dig en magisk dryck, det är recept på antidepressiva preparat och terapisamtal. Den enda drycken som får dig att känna någonting är vodka shots klockan två på natten hos någon du aldrig träffat förut. Sedan vaknar du upp igen och allting är tusen gånger värre.

När min mamma läste sagor för mig kunde jag peka ut den elaka trollkarlen, vem som ville skada någon. Det syntes så tydligt på den mörka luvan eller de elaka ögonen. Sedan blev jag några år äldre och barndomens bilderböckers illustrationer tynade bort tillsammans med alla förmaningar om snövits onda styvmor. För jag kunde inte längre se vem som skulle locka mig till synålen. Det var ingen som bar en mörk luva som jag kunde akta mig för. Du lär dig ganska snabbt att ondskan är tillräckligt nära för att utan att förvarna kunna hugga dig i ryggen. Du lär dig att under de mörka huvorna finns det ett ansikte som ler mot dig och som har tindrande ögon. Ett ansikte som senare möter dina läppar med sina innan den förgör dig. Han kommer inte att erbjuda dig några förgiftade äpplen, för i den här världen finns det inga sådana. Det slutar ändå med att du sitter på en allmän toalett och sväljer ner två paket Alvedon med en läsk från närmsta bensinkiosk. Du skulle aldrig överväga att tvivla på honom, för han har ju trots allt ingen mörk luva.

Du ser inte heller den där drömprinsen du fått höra att du kommer att hitta. Du letar och letar men han finns ingenstans. För här faller inte folk för dig när dom ser dig sjunga för dig själv på byns marknadsplats. Här visslar dom på dig när du köper bindor på Coop för att sedan trycka sina händer mot din kropp i kön i rulltrappan. Du frågar dig själv hur det kunde vara så lätt för askungen när tårarna färgar dina kinder svarta av mascara efter att drömprinsen lämnat dig utan förvarning. Igen. För i den här världen är pojken du faller villkorslöst för när du är femton år inte ditt öde. Du tror det, för han kysser din panna och han säger att han aldrig kommer att lämna dig. Men han gör det ändå. För här älskar inte människor. Dom ger inte bort sin kärlek utan att få något i utbyte. Du tror att kärlek räcker, att två människors förälskelse är tillräckligt. I slutändan tog han vad han ville ha, lämnade dig och försvann. Det var aldrig du. Det var en tonårsflört som ersatte all den smärta inget annat lyckats göra. Dina vänner varnade dig och du ångrar att du inte lyssnade när de sa ”spring så fort som du kan”. Så helt ärligt, varför är du förvånad?

Vi har en bild av hur vår verklighet ska vara. Vi vill leva kvar i Törnrosas värld och leka med älvorna i månens sken. Vi vill älska villkorslöst och passionerat och sedan leva lyckliga i alla våra dagar. Men inget av det där händer. För den kalla verkligheten erbjuder inte det. För att det här är ingen saga, det här är ingen kärleksberättelse. Det är ditt tragiska tonårsliv du desperat försöker att glömma genom att fly in i barndomens värld. Det går inte. Det här är verkligheten. Du kan antingen möta den i strid eller välja att falla ner för tornet och fly dina egna andetag.

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Verklighetens tragiska berättelse

  • 2018/03/03 kl. 09:06
    Permalink

    Tack Vera för din krassa berättelse om en tonårings verklighet. Den väcker många tankar om förväntningar på livet och hur vi faktiskt bemöter varandra.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial