Vi får aldrig sluta prata om sexuella övergrepp

Av Malin Unosson

Sexuella övergrepp är vanligt och uppskattningsvis har sex barn i varje klass någon gång utsatts. När jag var 14 år blev jag ett av de där barnen. Tystnaden är förövarens bästa vän och tystnaden gör också att skammen och skulden kan växa sig starkare. Jag kände skammen, jag var rädd för omgivningens reaktioner och rädd för att mamma skulle börja gråta. Istället valde jag att skydda omgivningen, så som så många barn och ungdomar gör, samtidigt som jag längtade efter att någon bara skulle fråga hur jag mådde. Med tiden kom mardrömmarna och minnena bet sig fast hårdare. För det är vad som händer om man lägger locket på.

Brottsförebyggande rådet gav 2016 ut en nationell trygghetsunderökning där de konstaterar att av de personer som utsatts för sexuella övergrepp någon gång under året, så löper dessa också större risk att utsättas flera gånger. När jag var 16 år hände det igen. Det var inte särskilt våldsamt utan mer på ett sätt som våldtäkter statiskt sett brukar gå till. Det finns många olyckliga föreställningar kring vad som är en ”riktig” våldtäkt och hur brottsoffer och förövare ska bete sig. Föreställningarna som jag ser som skadliga men som kommer finnas kvar så länge de inte lyfts fram i ljuset och förändras. Vi färgas av hur sexuella övergrepp speglas i film, böcker och media och som ofta ger en felaktig och alltför snäv bild av både brottsoffer och förövare kring vad som är ett sexuellt övergrepp. Jag hoppas att #metoo kommer hjälpa till att förändra den bilden, men det räcker inte.

Vi måste också nyansera bilden av vem förövaren är, att vem som helst i fel situation kan bli brottsoffer, vittne eller förövare. Vi måste också förstå att människor reagerar olika under brottstillfället och efteråt, utan att förminska någons upplevelse. Jag tror på vikten av att prata om vad som har hänt som en del i bearbetningen och att det finns en ständigt pågående diskussion om sexuella övergrepp i samhället för att underlätta för den enskilde att våga öppna sig. Detta har blivit tydligt under den gångna hösten när berättelser både från dåtid och nutid har fått komma fram. Berättelser som i vissa fall aldrig tidigare fått chans att berättas.

Det gick lång tid innan jag försiktigt började berätta vad som hade hänt, livrädd för vad omgivningen skulle tycka och säga. Men att berätta har gett mig styrka och kanske kan mina erfarenheter få någon annan att våga öppna sig. Tillsammans kan vi bli starka och genom att sätta ord på vad som hänt tar vi tillbaka makten från de personer som tidigare skadat. Det handlar också om att få upprättelse och att ge tillbaka skulden där den hela tiden har hört hemma – hos förövaren. För vissa kan en del i upprättelsen vara att polisanmäla. Att inse att det som hänt faktiskt är ett brott. Samtidigt så finns det en bild av att det inte är någon idé att anmäla, exempelvis på grund av nedlagda förundersökningar och brottsoffer som upplever sig ifrågasatta. Istället borde vi vara glada och stolta för alla människor som väljer att polisanmäla för att åtminstone få statistik på vad som sker och då kunna prioritera och rikta resurserna dit de behövs.

För 15 år sedan kallade media det jag var med om som 14-åring för antastande. Helt enkelt inget att bry sig om eller må dåligt över. Under #metoo-rörelsen har samma händelse kallats för sexuellt övergrepp med betydligt större empati och allvar. Jag kan bara känna mig hoppfull över utvecklingen mot förändrade attityder och samtal kring sexuell integritet, respekt av människors gränser och samtycke. Låt det här aldrig få tystna. För så fort vi slutar prata, slutar fråga och istället skaffar oss egna föreställningar om vad som har hänt i situationer, då riskerar vi att ställa oss på förövarens sida och förminska brottsoffrets upplevelse. Och det vill vi väl inte?

 

Denna krönika är en del av projektet #UnderYtan initierat av Ariton Förlag.
När du möter någon på kryckor med gipsat ben vet du utan att personen behöver säga någonting att det finns saker som för denne kan vara utmanande. Många människor bär på sjukdomar, sorg, tankar och känslor som inte syns på ytan. Saker som gör att vardagen kan bli utmanande i relation till andra. När det som inte syns på ytan skapar förvirring, missförstånd, ilska, rädsla eller frustration för att det saknas kunskap eller förståelse. Under våren 2018 lyfter vi verkliga berättelser om det som inte syns på ytan.

Sharing is caring:

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

En reaktion till “Vi får aldrig sluta prata om sexuella övergrepp

  • 2018/03/16 kl. 16:21
    Permalink

    Bra och intressant krönika, Malin. Jag tror att vi alla behöver stanna upp och fundera på vad vi själva lägger in i begreppen utan att bli påverkade av konstiga normer. Det är så lätt att en viss attityd sprider sig och man dras med utan att ha hunnit fundera över sin egen uppfattning. Genom att våga prata om de svåra frågorna kan vi förhoppningsvis hitta fram till sunda attityder.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial