Att vara en gäst eller värd i vårt samhälle

Av Leif Hejdenberg
Företagare och styrelseordförande för föreningen Next Generation Leadership – Sweden

En ung polisman blev skjuten till döds i Biskopsgården, kvällen den 30 juni. Ett liv släcktes, förtvivlan och sorg. Boende i närområdet intervjuas och beskriver oro och rädslor, och ger även uttryck för kärlek och blommor till poliser på plats. Politikerna lyfter fram initiativ eller vad som borde gjorts beroende på politisk färg. Att någon dör genom skjutning är tyvärr inte ovanligt. Snart sker det igen.

Min pappa var polis i mer än 40 år, min bror är polis sedan 25 år. Pappa sköt en gång en person i benet, det blev en artikel i kvällspressen. Min bror kom i en livsfarlig situation med vapen, en kollega var på plats, ingen blev skadad.

Det som har fångat mitt intresse är vad som krävs för att unga inte skall bli offer eller våldsutövare. Jag ser mig själv som privilegierad, jag är förskonad från våld – men jag är ändå påverkad. Min egen karriär tog en annan väg. Jag har deltagit i uppbyggnaden av en uppsökande skola för de som inte fungerat i en vanlig skola, jag har jobbat med socialprevention för unga och familjer och som samtalsledare för män som utövar våld mot kvinnor. Utifrån dessa två perspektiv berörs jag indirekt på helt olika sätt.

Det ena perspektivet är det repressiva och bestraffande genom lagföring och rättsväsendets kvarnar. Det andra är den som gör skillnad för positiv förändring. Inom social prevention och kriminologi pratar man om risk- och skyddsfaktorer. Till skyddsfaktorer räknas bland annat goda relationer till vuxna, fungerande skolgång och regelbundna fritidsaktiviteter. Att minska riskfaktorerna och öka skyddsfaktorer är logiska, långsiktiga lösningar.

Hur kommer det sig då att utvecklingen av skyddsfaktorer är så eftersatt eller försvinner i debatten?

Klart är att vi behöver bli bättre på båda uppdragen. Att göra rättsväsendets kedja, kortare och effektivare från brott till dom och ”bättre ut” som Kriminalvården förespråkar. Och det långsiktiga, socialt förebyggande arbetet med att stärka skyddsfaktorerna, för ett samhälle som fungerar för alla. En utopisk vision kanske, men varför nöja oss med mindre om visionen inspirerar oss? Varför accepterar vi det oacceptabla?

Det finns hyllmeter med social vetenskap under rubriken ”What works?”. I Sverige är PhD Sven Bremberg, Karolinska Institutet för Global hälsa och Stig-Arne Berglund, tidigare lektor på Umeå Universitet, författare till ”Vändprocesser”, två experter på vad som fungerar. Det finns naturligtvis många fler experter på hur vi minska riskfaktorerna och förstärka skyddsfaktorerna som inte kommer till tals i samband med medias rapportering av skjutningar.

2001 träffade jag Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi, Stockholm Universitet. Han föreläste på Precens, Stockholm stads kunskapscentrum för socialprevention. Temat var kriminellt beteende hos unga pojkar. Föreläsningen slutade med öppna HVB-verksamheter och låsta SIS-boenden. Jag tänkte: Men, sen då? Vore det inte mer intressant att fokusera på att det inte går så långt? Återfallsfrekvensen är ju alarmerande hög.

Jag minns en ung man som inte kunde fullfölja ett arbetsmarknadsprogram på grund av hans droganvändning. Något år senare ringer han till mig från Österåkersanstalten när jag sitter på tunnelbanan vid Fridhemsplan. Han började samtalet med ”tja, läget?” och avslutade med ”ta hand om dig!”. Där satt jag med ett snett leende, tänkte på honom där han satt på Österåkersanstalten, fyra år för mordförsök och som samtidigt tyckte att jag skulle ta hand om mig. Fyra år senare bjöd han hem mig på middag hos hans mor. Han berättade att han ville jobba mot mobbning i skolan och ville ha hjälp med texter och en hemsida.

Jag ser skjutningar som toppen av ett isberg, i ett samhälle som längtar efter något annat. Kriminalvården och andra repressiva åtgärder är förstås nödvändiga. Samtidigt kan vi arbeta betydligt mer aktivt och effektivt i det förebyggande arbetet för att erbjuda alternativ. Vi kan vara mer ”för” än ”mot” så att säga. Vi kan bidra till att unga människor, barn, tjejer och killar i tonåren, känna att de är sedda, hörda och bekräftade som de är. Min dröm är att unga människor oftare får frågor som ”hur mår du?”, ”vilka utmaningar har du just nu?”, ”är det något jag kan göra för dig?” och att de blir tagna på allvar.

Min önskan är att vi oftare agerar som värdar och möter unga människor på deras planhalva, snarare än som gäster som kan klaga på servicen när något inte fungerar. Vi kan bidra genom att tilltala unga människor med ”jag ser dig, jag lyssnar och du kan räkna med mig”. Eller som någon sa: ”Ledarskap börjar hos oss själva – och det handlar inte om oss.”

Gästkrönikör

CoachingGuiden bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.